Ryska officerare piskade ihjäl tre egna soldater

"Och så var Gotland taget i en handvändning och det så qvickt och säkert som en örn griper ett lam!"
Så lyder slutklämmen i en omfångsrik artikelserie i den då tämligen nya tidningen Ny illustrerad tidning året 1866. Rubriken på serien är "Ryssarne på Gotland 1808". Underrubriken är "Minnen, tecknade af S..."
Mycket har redan skrivits om den ryska invasionen med anledning av att det nu är 200 år sedan den ägde rum. Men det kan inte hjälpas; det känns ändå välmotiverat att också göra en del utdrag ur den här tidningsserien, som alltså publicerades i en tidning med Stockholm som utgivningsort och med spridning över riket.
Bakom signaturen "S..." döljer sig med all säkerhet den kände P.A.Säve, f. 1811. Han gjorde sig ju känd som en mycket god upptecknare och här har han gått till botten med en händelse som inträffade för 58 år sedan. En av hans sagesmän kan mycket väl ha varit fadern Per Säve, präst och hovpredikant, som också vid ett tillfälle omnämns i en artikel då han förde ett samtal med amiral Bodisco.
Att år 1866 skriva om det som hände 1808 är som om vi i dag skulle blicka tillbaka på en händelse från år 1950 och vi kan ju tänka oss att det skulle gå ganska lätt att hitta berättelser och vittnen som skulle kunna ge en detaljerad bild av det som hänt.
Säves text förmedlar en närhet till människorna på ömse håll, en närhet som knappast finns i några andra texter.

Skräcken. Säve berättar att då, 1866, minns många än den ängsliga tid, då var och en fruktade för sitt liv och snabbt grävde ned sina smulor när kyrkklockorna ringde så hemskt under nattens mörker och kallade folket till vapen. Klockringningarna och ryktet från "hundrade munnar" gjorde att förskräckelsen bredde ut sig och den var blandad med infödd avsky för allt vad ryskt heter. Folk flydde hus och hem och tog med sig och grävde ned sin bästa egendom. Manfolket samlade sig och beväpnade sig med rostiga pikar, gamla bössor (utan ammunition), hötjugor, yxor, liar på långa skaft med mera.

Lindahl. I Fleringe bodde den långa klockaren Johan Lindahl, född i Visby 1769. Han hade som högbåtsman varit med i åttioåtta års krig och andra krigiska sammanhang. Han övertalade sina sockenbor till beslutsamt försvar mot ryssen. Dagen efter det att ryssarna landstigit avtågade han med sina sockenbor mot moderförsamlingen och Rute kyrka. Folket som följde honom var rustat med gevär, ett förråd av fyra skott per man och matpåsar. Förutom detta bar Lindahl sabel och pistol.
När Fleringeborna kom fram till Rute kyrka avstyrdes allt motstånd av prästen, som menade att man först skulle ta reda på hur det var med lusten till resning på övriga Gotland. Ett argument för att lägga ned aktionen var dessutom den knappa tillgången på ammunition.
Motvilligt gav sig Lindahl och sade:
- Jag kan åtminstone falla som svensk, för ryss blir jag aldrig!

Ilskan. Bönderna var fyllda av ilska och rustade för krig. Nu var det ledningen på ön - den åldrige vice landshövdingen Eric af Klint - som övertygade de uppretade om att det inte fanns något att vinna med att ta till vapen. Men likväl, skriver Säve, om de krigslystna bönderna bara haft en anförare och genast vid landstigningen raskt överfallit ryssarna, som då var alldeles eländiga på grund av sjöresan och inte alls stridsfärdiga, så hade troligen aldrig en ryss kommit undan!

Eländigheten. De ryska soldaterna såg verkligen inte ut som någon elit-trupp. P A Säve berättar om hur de tedde sig när de hade kommit fram till Visby efter marschen från Grötlingbo. De arma människorna, i synnerhet det yngre manskapet, var alldeles uppgivna av trötthet, törst och skavsår. Så snart halt var kommenderad kopplade de gevären och sjönk ner på stället på gatan och grät och jämrade sig högt. Många drack vattnet i rännstenarna och andra befriades av stadens beskedliga småpojkar från sina trånga stövlar, som det i en del fall rann blod ur.
Gummor och pigor sprang ut ur husen med läskedrycker och annan hjälp.
Detta att man på nära håll fick se soldaternas belägenhet bidrog till att rädslan avtog bland befolkningen.

Grymheten. I varje skildring av den ryska ockupationen framhålls att det här var kriget i vilket det aldrig lossades något skott och att det på så sätt var ett "föredömligt krig". Dock, när man läser Säves artikelserie, får man reda på att en myckenhet av våld förekom. Men det var inte gotlänningar och ryssar som utövade våld mot varandra. Det var internt bland ryssarna som den otroliga grymheten förekom. Officerarna behandlade sina mannar på ett sätt som man knappast kan föreställa sig.
Fast ett fall av våld utövat av en gotlänning mot flera ryska soldater berättas det om. Det var den unge bonden Jacob Viges i Grötlingbo, som kom i slagsmål med några ryssar och gav dessa rejält med stryk och sedan försvann. Hans gamle far och en annan gubbe råkade illa ut när de i stället för Jacob blev obarmhärtigt pryglade av ryssarna.
De ryska officerarna var både artiga, trevliga och snälla så länge de fanns inom dörrarna hos sina värdar i Visby. Men så fort de gick ut genom dörren till sina soldater så bytte de skepnad och blev riktiga marodörer. Det var hugg och slag och prygel med hasselkäppar, som gick åt i mängder.
Till ryssarnas dagliga vapenövningar kom alltid en soldat tågande framför truppen med en famnsbörda hasselkäppar, som dagligen i tusental hämtades på stadsägorna. Man hade gjort slut på ärtkäpparna i staden och nu behövdes andra medel för att hålla disciplinen på rätt nivå.
Om någon av stadens invånare med skäl klagade på en soldat så fick soldaten räkna med prygel med en hasselkäpp förutom att han blev sparkad, trampad och sönderslagen på ett sådant sätt att det "uppväckte både tårar och äckel" hos den som stått för anklagelsen, som måste vara med och bevittna misshandeln.
Många gånger hände det att Visbykvinnor gråtande och ofta på knä bad befälet att de ofta återkommande hudflängningarna åtminstone måtte få ske på något avlägset ställe och inte inne i stan. De barska officerarna gick med på detta .
Säve skriver:
" Och så fortsattes då dessa fasor i trädgårdskviorna ; och utanför staden vid Sankt Jörans öde-kyrka ihjälpiskades under gatlopp 2:ne soldater hvilka ett tu tre nedgrävdes där på stället."
Ytterligare en soldat uppges ha blivit ihjälpiskad tidigare under marschen mot Visby.
Påståendet om att ockupationen inte krävde något liv är alltså inte riktigt sann. Åtminstone tre ryska soldater fick plikta med livet, ihjälslagna av sina egna!
Övervåldet, föraktet för allt människovärde, som visades av de ryska officerarna gjorde att gutarna trots det yttre lugn som rådde under ockupationen bad att Gud nådeligen skulle bevara dem från det ryska väldet.

Boendet. Till att börja med inkvarterades ryssarna i snart sagt varje hus i Visby. Hela golvet i många små stugor på Klinten och i Fiskarroten intogs av snarkande soldater "med åtföljande ampra rysslukt".
Så småningom inhystes en stor mängd knektar i kronans hus, det så kallade Bränneriet, förutom att alla lador utanför tullarna inrättades till kaserner och ett stort kokhus byggdes utanför Söderport.
Glada och vänliga var de stackars knektarna nästan ständigt. Flera pratade nästan svenska eller en sorts plattyska när de ibland bad om mera Brod, Fleish och Brandwein.

Rysslukten. Gotlänningarna tyckte illa om moskoviternas osnygghet, deras rikedom på ohyra, deras vämjeliga vana att äta svampar och vad orent som helst samt deras svinaktighet i gemen. Det är inte så underligt, konstaterar Säve, att de ryska soldaterna, med sin fräna lukt och ansiktshy som grissylta, inte hade mycket framgång ens hos de otäckaste av det täcka könet.
- Deras kringspelande kattögon på allting vid inträdet i ett rum, gjorde ock att man alltid fruktade deras långa fingrar.

Gästfriheten. När Visbyborna fått en klarare bild av ryssarna byttes förskräckelsen mot en glad gästfrihet, i några fall till och med i uppsluppenhet och förtroende. Gotland låg på den här tiden utanför den livligare samfärdselns vägar och Visbyborna fick sällan tillfälle att bulla upp för besökande. Därför blev nu borgarna hedersamma värdar för i första hand de ryska officerarna. Detta retade landsbefolkningen som fortfarande såg ryssarna som fiender.

Muschkin-Puschkin. Hos den 72-årige lantmätaren Lallerius på Södra Kyrkogatan inkvarterades i början några gemena ryssar men snart var det bara löjtnant Muschkin-Puschkin som bodde kvar där.
Löjtnanten beskrivs som en ung karl, som hade ett litet blekbrunt ansikte med små ögon. Han var snörd och smal som en docka.
Han hade en betjänt som hette Julke. Löjtnanten visade alltid största vördnad för den åldriga värdinnan och han sällskapade också gärna med husets gamla trotjänarinna Dorti, även om kommunikationen fick ske med hjälp av teckenspråk. Han umgicks med husets barn som skrev upp och lärde sig en stor mängd ryska ord.
Löjtnanten kunde dock aldrig riktigt komma överens med husets herre. Denne talade bara "fransyska" medan ryssen talade tyska. Så snart gubben vände sig om gjorde ryssen fula grimaser bakom hans rygg.
För det mesta var Muschkin-Puschin snäll mot sin betjänt Julke, som hade största besväret med att göra i ordning sin herre på morgnarna. När detta väl var klart kunde betjänten gärna lägga sig på sängen och koppla av och serverades då kaffe av den snälla Dorti.
En dag när löjtnanten gick igenom köket där Julke satt och åt soppa kastade han på skoj ett litet avgnagt ben i Julkes soppa. Julke såg stött ut och ställde sopptallriken ifrån sig. Detta uppfattades som en uppstudsighet som inte passade sig. Löjtnanten tog i en vrå upp en nypa med sopor och kastade det i soppan och visade med en åtbörd att betjänten var tvungen att äta upp alltihop.
Och, skriver Säve:
- Den arme slafven måste då arbeta i sig hela smörjan!

Grevarna. Ett par unga grevar Koskull omtalas som rika och lustiga. Dom var nätta och snörda och i den trånga uniformen kunde de inte ha så mycket som en klocka, en penningpung eller något annat skrymmande. Allt sådant bars av en betjänt som kallades "Mensch".
För en stor förnämhet utmärkte sig överste Liccarieff, som bodde vid Gamla Torget. Det var en vacker och belevad herre, som hade de dyrbaraste saker och kläder samt bordsställ av silver. Han passades upp av två betjänter, som hade vita kasmirsmammelucker och skarlakansvästar med guldtofsar. Han gjorde besök hos sin värdinna och hennes sällskapskvinnor och bjöd på utsökt karavan-té i sällskap med andra ryska officerare och den ryske prästen.
Jägare-översten Gifkowitsch bodde vid Kinbergs plats i ett förmöget köpmanshus där. Han beskrivs som en äkta ryss, mörklagd med stripigt hår. Han var fattig och barnkär. Liksom alla andra ryssar lekte han ofta med barnen i huset och gav dem godsaker.

Vestarböien.Vid Västerby i Ardre bodde vid den här tiden en man som allmänt kallades Västarböien. Han tyckte om att umgås med "stora herrar". När han fick höra att Gotland nu regerades av en stor herre vid namn Bodisco tyckte han att han borde tala med denne lika väl som han talat med både Cederström och själve von Segebaden.
Västarböien spände för hästar och vagn och körde till staden och anmälde sig hos amiralens sekreterare och tolk, C. P Norrby. Denne gick med bud till Bodisco att en av öns mest ansedda bönder rest till stan enkom för att tala med amiralen och Bodsico fann för gott att ta emot.
Genom tolken talade Västarböien med Bodisco, men mannen från Ardre var inte nöjd med amiralens alldagliga samtal med ämnen som väglaget, skördeutsikterna, strömmingsfisket och liknande saker. Ardre-gubben frågade om än det ena och än det andra och kom så in på politiken och frågade om Gotlands och allmogens blivande öde. Bodisco blev lite otålig och avbröt samtalet och sa småleende till gubben:
- Ja mein Lieber, gehen sie nun mit Gott und grussen Sie ihre Frau und Kinder.
Audiensen var slut men Västarböien hade lite svårt med tyskan så han frågade tolken.
- Va sa han sist, gott om grisar eller...?
Då sa tolken:
- Jojo, hälsa mor och grisarna sa han.

Avskedet. Ockupationen tog slut, som vi vet. Ryssarnas avsked av Visbyborna blev på flera sätt rörande. Soldaterna hade vistats på ett ställe där de fått se så mycket mänskligt deltagande att de hade börjat hoppas på att få stanna kvar. Många officerare uttryckte sin stora tacksamhet och lämnade med tårar i ögonen sina värdars hus. En ung livländsk officer, som hela tiden varit som en son i huset, var alldeles förtvivlad över att tvingas återgå till det fasliga Ryssland. Han grät som ett barn och omfamnade sin gamla ädla värdinnas knän. Den ovan nämnde betjänten Julke sprang omkring och jämrade sig och den stränge jägaröversten på Kinbergs plats skyndade i avskedets stund in i sitt värdfolks barnkammare för att än en gång se sina älsklingar, som där sov sin söta sömn. Han klappade deras huvuden och försvann med en tår i ögat genom gårdsporten.