Så en dag kommer Mikis till Finland och lyssnar till hennes sång under en konsert, tar hennes hand där på scenen och säger till publiken att Arja ska följa med honom på en världsturné.
Året 1972 sjunger Arja Saijonmaa med Mikis Theodorakis turnégäng runt om i Europa, i Australien och Sydamerika.
Publikfrieri
Nu har hon skrivit en bok om det omtumlande året. Det har tagit henne sex år och hon har gjort många resor till Aten för att träffa Theodorakis under tiden.
Rubriken på boken, "En ung naken kvinna - mötet med Mikis", handlar inte om det man tror. Men varför välja en så uppenbart publikfriande rubrik? Den behövs inte, innehållet står för sig själv.
Förtryck och tortyr
Den största behållningen i boken är texterna om Theodorakis, hans liv och historia, det var mycket jag inte kände till. Hur mycket av förtryck och tortyr denne man gått igenom innan han och hans familj kunde lämna generalernas Aten för en exiltillvaro i Paris.
Theodorakis är världskänd, lockar greker till arenorna var som helst i världen, skriver musik i exklusiv solitud och tar för sig av detta livets goda.
Oinsatt radikal
Och Arja Saijonmaa förblir genom hela boken hans undergivna beundrare, för att inte säga dyrkare. Hon är djupt förälskad i mannen som är 20 år äldre och har familj.
Det är nästan plågsamt att läsa om hennes osäkerhet inför det manliga fenomenet Theodorakis, hennes ständiga längtan efter kontakt men samtidigt hennes stora rädsla för att han ska tycka att hon är påflugen. Och ibland blir hon mycket självupptagen med ointressanta småsaker, som jag helst hade sluppit läsa.
Det är inte en kvinna i 60-årsåldern som ser tillbaka på sin ungdom, hon ÄR där, mitt i den skakiga bristen på självförtroende.
Mitt i den grekiska manschauvinistiska gruppen som hon lever i och måste förhålla sig till, hela tiden. En ung kvinna, som kallar sig radikal, men som är förvånansvärt lite insatt i politiken i de länder hon besöker.
Och det är krutdurkar hon besöker 1972, som Israel, Argentina och Peru. I Paris träffar hon Nobelpristagaren Pablo Neruda, vars sånger hon kommer att sjunga, bara ett år innan militärjuntan tar över hans hemland Chile.
Palmes begravning
Saijonmaa har ett vackert, flytande språk, kryddat med citat ur sångtexter och hon berättar övertygande om vad musiken betyder för henne, även om det ibland är svårt att förstå, för en icke invigd, hur fascinationen kan vara så stark.
Det är under gruppens konserter i Argentina som Saijonmaa får en present, en musikkassett med musik av den chilenska sångerskan Violeta Parra. Som hon själv aldrig hört talas om.
Men senare är det hon som genom sin tolkning får förtroendet att sjunga Parras sång "Jag vill tacka livet", vid Olof Palmes begravning, där hon också sjöng Theodorakis.
Underhållande Arja
För Arja Saijonmaa klarade av skilsmässan från grekerna, hon skapade sin egen karriär och blev Mikis Theodorakis främsta uttolkare i Norden, men inte bara det, hon har gett ut 35 album, deltagit i Melodifestivalen och synts i diverse underhållningsprogram i TV.
Hon bor i Stockholm, Helsingfors och Paris och träffar fortfarande Mikis Theodorakis i Aten.