Saklig Knut Ståhlberg kan inte låta bli att hylla de Gaulle
De flesta känner nog till att Knut Ståhlberg levt, verkat och rapporterat från Paris i tidningar, radio och TV i nästan 60 år. Han kom till Paris redan hösten 1945. Under 1970- och 1980-talen gästspelade han på somrarna som nyhetsuppläsare i Rapport och som sådan blev han mycket populär, för sin kunnighet och charm och inte minst för sitt franska gestikulerande.
Den nu utkomna boken är den första större biografin om de Gaulle på svenska. Tidigare finns de Gaulles egna memoarer och de franska författarna François och Claude Mauriacs porträtt av den franske presidenten översatta till svenska. I den här boken får läsaren veta det mesta om generalen från födseln 1890 till dödsdagen den 9 november 1970. Den handlar dock inte så mycket om honom som privatperson utan det är generalen och presidenten som dominerar. Drygt hälften av bokens nästan 600 sidor upptar om hans roll och betydelse för Frankrike under andra världskriget.
De Gaulle befann sig under en stor del av kriget i London och det var därifrån han manade sina landsmän till motstånd mot nazisterna. Mest känd är nog appellen - radiotalet från London den 18 juni 1940 - strax efter Frankrikes kapitulation. Hela appellen finns i svensk översättning i boken. Den blev upprinnelsen till motståndsrörelsen "Det fria Frankrike". Även vid befrielsen av Paris i slutet på augusti 1945 höll de Gaulle ett berömt tal från stadshuset (Hôtel de Ville) i Paris.
Ståhlberg berättar om kontroverserna mellan de Gaulle och Winston Churchill som tidvis var mycket allvarliga. Förhållandet till den amerikanske presidenten Roosevelt var inte bättre och i motsats till relationerna med Churchill blev det inte heller bättre med åren. Roosevelt hade planer på att Frankrike skulle underställas och administreras av USA efter andra världskrigets slut, den så kallade Amgot-planen. Det var naturligtvis något som de Gaulle starkt motsatte sig.
Mitt i boken finns en bildsvit med ett 30-tal bilder av de Gaulle från tidig barndom fram till de sista åren i Colombey-les-deux-Églises. Bilderna är i svartvitt och av mycket hög kvalité.
En bild visar privatpersonen de Gaulle med dottern Anne på knät. Flickan var mongoloid och dog vid 20 års ålder. Hustrun Yvonne finns med på några bilder men inte de två övriga barnen, sonen Philippe och dottern Elisabeth.
Bokens undertitel "Generalen som var Frankrike" bygger enligt Ståhlberg bland annat på att de Gaulle på en fråga från René Cassin (en av medlemmarna i exilregeringen i London) svarat: "Vi är Frankrike". Han berättar också att Churchill under de Gaulles första tid i London frågade den fyrstjärnige generalen Georges Catroux om han vill ta över ledningen för "Det fria Frankrike" i stället för den tvåstjärnige generalen de Gaulle. Det ville han inte och hans motivering var kort och gott: "Därför att de Gaulle är Frankrike".
Jag tycker att Knut Ståhlberg beskriver de Gaulle sakligt och opartiskt, dock sedd med franska ögon. Visst är det en hyllning till Frankrike och de Gaulle, men ändå inte okritisk. Generalens mindre bra sidor skymtar fram då och då. Hans hustru Yvonne hade kommit i skymundan, skriver Ståhlberg och berättar också att sonen Philippe i sin bok "De Gaulle, min far"(2004) konstaterar att "att vara maka till general de Gaulle kan inte ha varit lätt".
Det är en biografi över en av 1900-talets största politiska ledare och enligt uppgift planerar Knut Ståhlberg ytterligare en bok där den andre store europeiske politikern, Winston Churchill, blir en av huvudpersonerna. Jag ser fram emot att få läsa den.
Så jobbar vi med nyheter