Flyttkartongerna är redan packade i inledningen av Helena von Zweigbergks nya roman om en skilsmässa. Eller snarare sex månader av separation.
Barnen ska bo en vecka hos dem var i nya lägenheter. Molly är tio, Sebbe fjorton. Nyss små barn, sårbara och ledsna, men de gör så gott de kan, de också.
Anna och Mats har känt varandra halva sitt vuxna liv, nu när de är medelålders. De kan varandra, vet vad en surögd blick eller ett par uppdragna axlar betyder. Luften är tjock av allt det outtalade eller många gånger sagda.
Närheten och värmen finns inte, deras liv är omsorg om vardagen och barnen. Det går ju, men Anna vill inte längre.
Om relationer
Helena von Zweirgbergk har trampat upp en stig i snårskogen av svenska så kallade relationsromaner där hon tar sig fram, lätt och elegant. I den här genren händer det sällan något ödesdigert, som att någon slår den andre blodig med en stekpanna.
Men det är tillräckligt dramatiskt att livet förändras i en familj, att ingenting längre är tryggt och självklart.
Anna skriver "njutningsböcker" på årstidsteman, med rubriker som "värm din frusna vintersjäl med en kopp lyxig choklad i din antika tekopp". Men marknaden verkar mätt, arvet från fadern sinar och hon inser att hon måste jobba mer i bokhandeln. Hur ska hon hinna och orka med barnen och deras behov varannan vecka?
Hon blir attraherad av Leif som jobbar på förlaget, en smygare som gömmer sig bakom sin döda hustrus minne och inte vågar släppa in någon i sitt liv igen.
Mats är frifräsare och gör hemsidor åt andra via nätet. Men hans arbetskamrat börjar muttra, tycker att han är trött och liknöjd. Hans nya flickvän Johanna som är ung och vacker och som älskar honom börjar låta som exet Anna. Krävande liksom.
Han har svårt att släppa in henne i sin värld med barnen. Han vill inte dela Johanna heller. När hon blir gravid (och det var han som ville det) får han ren och skär ångest. Han kanske är kär i Sebbes lärarvikarie Elin?
Genomskådande
Det låter kanske - trivialt? Men Helena von Zwergbergk har en makalös känsla för hur människor pratar och reagerar på varandra. Hon är intensivt närvarande. Genomskådande. Utan pardon. I den vardag där vi alla harvar omkring, på det ena eller andra sättet.
Hon tecknar säkra porträtt även av bifigurer, som den frustrerade barnlösa väninnan som är Annas gnällplank, eller av Mats mamma, indignerat kinddallrande över deras skilsmässa eftersom hon själv minsann försökte hålla ihop sitt äktenskap "för barnens skull".
Mest minns jag Mats, som bakom den uppbyggda vallgraven av sarkasmer och ironi bara är en liten pojke, märkt för livet av moderns livslånga martyrskap och uppväxt utan den trygghet som finns i kärlek. Han fattar noll hela tiden.
Livet är inte enkelt, som vi brukar säga. Inte ens i romanform.