Det verkar ha rått febril aktivitet på det gotländska skivbolaget Novotons kontor den senaste tiden. Inom loppet av bara ett par veckor har bolaget - som sedan tidigare ger ut band och artister som Riddarna, Pascal, Skriet, Paper, Knivderby och Norma - släppt två fullängdsalbum.
En skiva med bolagets veteraner Antennas, som under namnet Novak var det första Novoton släppte, och ett album med den nya "oväsenskvartetten" Then Comes Silence.
Det sistnämnda bandet visar sig vara ganska svårt att intervjua eftersom medlemmarna har valt att vara hemliga. Jag hänvisas till gruppens mailadress. Några dygn senare dimper svaren ner i mailkorgen.
När, och framförallt hur, bildades Then Comes Silence?
X: Then Comes Silence bildades under hösten 2011 efter ett experiment med att göra skräck i musikalisk form. Skrämma folk med musik. Inte traditionell skräckfilmsmusik eller metal, utan något trasigare och enklare. En demo gjordes under vintern förra året. Novoton fick höra låten "Slowly dragging you down" och sen var bollen snabbt i rullning. Några av oss har spelat ihop tidigare så vi kunde ganska snabbt komma igång.
Varför är era identiteter hemliga?
X: Jag skulle nog säga anonyma snarare än hemliga. Vi använder inga masker på scen, bara back-lighting och ett mörkt rum. Om man nu måste veta vem som gör vad i bandet går det att ta reda på, men blir det inte mer spännande om man inte vet allt?
Ni ger i er musik uttryck för en tillsynes dyster och svart världsbild. Har ni alltid varit fascinerade av mörker?
- Det är en inte så mycket dystrare världsbild än vad media skriver om dagligen. Det handlar mest om längtan, sorg och förgängelse. Jag upplever att de flesta här hemma och större delen av samhället skyr döden. Ta en tur genom Stockholms kyrkogårdar. Vad man egentligen ser är en tom gräsplan med enstaka kändisgravar här och där. Generellt sett alltså. Döden är naturligtvis hemsk när den tar folk man älskar eller känner, men många av oss borde nog prata oftare om den.
- Ja, mörkret fascinerar. Vampyrer och zombies har väl snart spelat ut sin roll och flyttat till barnkanalen för gott. Spöken och andar är svårare att få grepp om.
Om ni fick frågan, av en oinvigd, hur ni låter. Vad skulle ni svara?
X: En medarbetare på skivan beskrev att det låter som om allt var på väg att brinna upp. En ganska bra beskrivning.
Om Then Comes Silence är höljda i dunkel, så är Antennas en känd bekantskap. Men mycket har hänt sedan sist. Bandet har blivit en duo, bestående av sångaren och gitarristen Johnny Persson och trummisen Henrik Westerholm.
- Det finns absolut inget ont blod. Det var mest att Christian Björkman (förre sångaren) kände att han ville gå vidare, förklarar Johnny Persson.
- Vi satt och funderade, vi ville inte sluta spela men var samtidigt inte särskilt sugna på att leta efter någon ny sångare.
Det slutade med att Johnny klev fram. Han som aldrig tidigare sjungit, inte mer än väldigt tyst för sig själv.
Han fick lära sig sjunga i studion, samtidigt som hans minsta frasering skärskådades av producenten Linus Larsson.
- Men det var en bra skola, konstaterar han.
Numera tycks duon i många fall blicka lite mer inåt, istället för utåt. Förra albumet slog ut armen i en dramatisk gest, det gör inte "Neanderthal". Med detta inte sagt att man inte vill höja näven till refrängen i "Heart of being young. För det vill man. Bandet har alltid gillat bra refränger, även om det sin vana trogen bäddar in sin musik i flera lager knepigheter.
Videon till "Heart of being young" är ihopklippta videosnuttar från trummisens egen barndom.
- Jag lånade en hel kasse med gamla VHS-kassetter av familjen Westerholm och satt i en hel vecka och tittade igenom filmerna. Jag kan en hel del om Henriks barndom vid det här laget, säger Johnny Persson.