Sidenvägen på ön går via en blå brudklänning
Sidenvägen på Gotland går via en brudklänning med släp i blått siden. Den är vävd för 124 år sedan av gotländskt silke vid Almgrens sidenväveri i Stockholm.
Tuss Almgren. Brudklänningen från vigseln i Burs kyrka 2002 är sydd av ett siden vävt vid 1800-talet slut vid Almgrens sidenväverier av silke från Gotland. Tyget gjordes till den blå salongen vid ombyggnaden av familjen Almgrens bostad på Götgatan i Stockholm.
Foto: Simon Paulin
Brudgummen Oscar Almgren är femte generation vid sidenväveriet som firar 175 år.
- Sidenet är vävt av silke som odlades på Gotland. Tyget gjordes på 1800-talet till den blå salongen vid ombyggnaden av familjen Almgrens bostad på Götgatan i Stockholm, berättar Oscar Almgren.
Nu finns klänningen, som syddes upp av de tidigare gardinerna, hemma hos familjen Almgren vid Hardings i Vall. Där finns ett loft och där planerar för en utställning om all världens siden och de länder som producerar siden.
Siden har alltid varit, och är fortfarande, en viktig handelsvara. Med siden finns en historia att berätta och Gotland finns med på sidenkartan.
Om silkets historia på Gotland berättar Martin Ragnar i en ny bok på Gäddsaxe förlag."106 kg gotländskt mullbärssilke" är titeln som rymmer en spännande historia om mullbärsplantering och silkesodling på 1800-talets Gotland.
Morus nigra, det svarta mullbäret är träd och buskar som växer på många ställen som buskar och träd i Visby. Den delikatessen är för människor medan Morus alba, det vita mullbäret är den växt vars blad silkesmaskar livnär sig på.
Vid Slottsbetningen utanför Palissaderna vid Skansport, Silverhätteåkern vid nuvarande Paviljongsplan och Biskopsåkern vid nuvarande Gotlandsänget innanför Snäckgärdsporten, växer ännu vita mullbärsträd.
Dit koncentrerades planteringarna då Gotland satsade på mullbärssilke. Det var åren från 1840 som en stor investering gjordes av Silkessällskapet i Stockholm med hjälp av Hushållningssällskapet på Gotland. Råd om mullbärsträdets skötsel gavs i artiklar och böcker och verksamheten stod under kungligt beskydd
Planenligt skeppades de första vita mullbärsplantorna till ön och under 1850-talet delades gratis vita mullbärsplantor ut med avsikt att göra silkesodling till en folksyssla.
Så blev det inte. Trots en hyfsad silkesproduktion på 1860-talet gjorde Silkessällskapet bokslut i Visby 1878. Då hade odlingen och odlarna kraftigt minskat i antal och det av en förvånande anledning.
- Badgästerna gav bättre betalt än inhysning av silkesmaskar i husen innanför Visby stadsmur, noterade Silkessällskapet. Turismen hade börjat bli en näring att räkna med, konstaterare Martin Ragnar.
Det var enbart kvinnor som ägnade sig åt silkesodling på Gotland Sophia Björkander introducerade damastvävkonsten på Gotland och hennes dotter Josefina Björkander var en av de gotländska silkesodlarinnorna.
I Gotländska föregångskvinnor I berättar Ingeborg Lingegård om hur Josefina odlade silke sommartid och rullade cigaretter resten av året. I familjens hus på Norra kyrkogatan 13 hade hon längs väggarna i det stora rummet nätkorgar, ollor, med silkesmaskar.
När larverna kläcktes lade hon tre gånger dagligen in nyrepade och nyutslagna mullbärsblad. När silkesmasken ömsat skinn fyra gånger spinner den in sig i en kokong. från kokongen hasplas sedan till tråd.
K.A Almgrens sidenväveri i Stockholm var en av uppköparna av det gotländska silket. 1878 köpte K.A. Almgren 5,6 kilo av det hasplade silke som producerades på ön.
- I dag köper museet 4 kilo hasplat silke per år. Det räcker till 40 meter sidentyg av 60 centimeters bredd, berättar Oscar Almgren som var drivande kraft när sidenproduktionen återupptogs i början av 1990-talet.
K.A. Almgrens sidenväveri grundades 1833 och är nu industrimuseum och det enda sidenväveri som finns kvar i norra Europa med originalmaskiner som ännu är i bruk.Nu drivs museet och sidenväveriet som en stiftelse.
Så jobbar vi med nyheter