Inger Wahlgren har sett föreställningen sju gånger och i går var hon först på plats i publiken.
- De är så duktiga och det är så kul med den här kombinationen av amatörer och proffs på scenen. Sedan är jag förstås här för att se min son Fredrik spela, säger Inger Wahlgren.
Sist in var de 143 företrädarna för Svensk scenkonst. De håller sin årsstämma på Gotland och de GT talade med i föreställningens paus var imponerade.
- Den har setts av flera tusen och det är roligt att det går så bra, säger Omar Jakobsson, chef på Norrbottensteatern.
Laila Freivalds, ordförande i Dansalliansen kom ut från föreställningen med ett brett leende.
- Jättebra, vilken succé!
"Allt eller inget" handlar om en grupp arbetslösa män som drar igång en strippshow för att rädda sin ekonomi. I går var det sista natten med gänget för skådespelarna i ensemblen.
- Efter föreställningen kommer jag att kasta bort de här jäkla stringkalsongerna. De är så fula, jag förstår inte hur någon kan vilja gå i sådana. Både män och kvinnor, säger Lennart Bäck från Länsteatern.
Föreställningen, som hade premiär 25 februari, är en riktigt stor produktion med Gotlandsmått mätt och Länsteatern har samarbetat med Gotlandsmusiken i "Allt eller inget". Det var också teaterchefen Monica Sparbys sista produktion. Hon lämnar jobbet i höst och är nöjd med sin avslutning.
- Den här satsningen visar att vi kan samarbeta med andra, den visar också att vi kan locka en annan publik till teatern, säger Monica Sparby.
Handlingen i "Allt eller inget" kretsar kring ett samhälle där ortens stora arbetsgivare lagt ner. Regissören Sofia Ahlin Schwanbom tycker att det varit lite väl starkt att skriva om manus till att handla om gotlänningar som fått gå från Flextronics.
- Handlingen utspelar sig i Sverige, i originalet är de i USA. Lite för långt bort, men hade det varit på Gotland skulle det blivit för starkt, säger Sofia Ahlin Schwanbom.
I publiken hittade GT Wivi-Anne Cedeskog, tillbaka på sin gamla arbetsplats.
- Jag börajde på LM Ericsson 1961 och jobbade 18 år som reläjusterare här. Jag blev väldigt glad när jag gick in genom dörrarna igen, säger Wivi-Anne Cedeskog.