Sista svarta hörnet hos människan

Till allas stora glädje har "Häxan Surtant" kommit tillbaka i SVT:s Bolibompa, och det innebär inte minst ett återseende av Trollet Tryggve. Han är ständigt förnöjsam, fryntlig och optimistisk, även om livet använder honom som toalettpapper har han ett glatt ord på vägen medan han spolas ner.
Häxan Surtant blir ju vansinnig på det där trollet.
På samma sätt som man som biopublik blir vansinnig på Poppy, huvudperson i Mike Leighs "Happy-go-lucky". Stjäl hennes cykel och hon utbrister "Vi fick inte ens säga adjö" och går vidare till fots. Sätt henne i en bil och överös henne med ett rasistiskt utbrott och hon svarar med ett halvsnuskigt Benny Hill-skämt, som hon själv fnissar åt - på samma sätt som hon fnissar åt allt hon säger.
Man förstår vad Mike Leigh vill göra. Efter att härskaror av filmare, inte minst han själv, i decennier översköljt publiken med skildringar av varenda svart hörn av människosjälen vill Leigh lyfta fram en rollfigur som bara vill väl. Problemet är att Poppy är för extrem. Om man stör sig på henne, och det gör man, stör man sig också på filmen.
Dessutom är det mycket svårt att tro på att hon, som jollrar och fnittrar sig genom livet som en Teletubby, samtidigt fungerar på sitt ansvarsfulla jobb som lågstadielärare och dessutom kan locka till sig lika ansvarsfulla, normala män.