Vålnaden går före ...
Eva Carlsson Werle
Carlssons förlag
Boken handlar om hur man föreställde sig själen för 100 - 150 år sedan. Det är ett ämne som det inte skrivits särskilt mycket om, så boken kändes välkommen då den kom ut under hösten. Mina kunskaper i ämnet är obefintliga, så jag såg fram mot att läsa om det. Författaren är religionshistoriker och har satt sig in i frågan.
Efter att ha läst den, är jag inte säker på att jag vet så mycket mer än innan. Författaren plockar exempel från hela landet, ja till och med från hela Norden och från tiden då det var tron på asarna som gällde.
Hon tar även exempel från medeltiden. Dessutom gör hon jämförelser med så kallade naturfolk.
Allt detta samlat pressar hon in i en beskrivning av den tro som fanns i Sverige under 1800-talet. Hon påvisar att 1800-talsmänniskan bar med sig många föreställningar som uppenbarligen levt kvar sedan tiden innan kristendomen nådde Norden.
I regionala och lokala skillnader letar hon likheter och påvisar dessa även om de är små. Avvikelser och skillnader analyserar hon över huvud taget inte.
Boken är resonerande och påtagligt etnologisk, betydligt mer än den är historievetenskaplig. Regelbundet refererar hon till etnologins "fader" Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, vilket tveklöst förstärker bokens etnologiska ton.
Gång på gång ställer författaren frågor till läsaren som "Har du börjat undra ...? Tycker du det är svårt att förstå? Tycker du det är motsägelsefullt? ".
Kanske underlättar det för någon läsare, men själv finner jag det irriterande att bli styrd till att tänka på det sätt författaren vill.
I inledningen riktar hon ett tack till sin make för hans stöd att låta "mindre akademisk" och att formulera sig "mer folkligt". Det gör boken svårläst, hur motsägelsefullt det än låter, eftersom hon till exempel valt bort pronomenet "vilken" till förmån för "som". Det gör att man som läsare inte alltid vet vem hon skriver om. Ibland övergår hon nästan till talspråk.
Dessa språkliga finesser gör inte boken tillgänglig och lättläst, utan tvärt om och det känns tråkigt.
Ämnet är ändå intressant och jag vill inte avråda någon från att läsa boken.