?Självtäkt? om den allvarliga brottsligheten i Härjedalen

?Självtäkt? (Natur och Kultur) är Tove Klackenbergs andra kriminalroman.
Titeln är en juridisk term var innebörd alla kanske inte har klar för sig: ?Rubbar man olovligen annans besittning för att själv taga sig rätt, dömes för självtäkt?. Och ett självtäktsmål spelar en icke oväsentlig roll för handlingen.
En rättshaverists banala tvistemål och ständiga klagomål i olika instanser kopplas efterhand ihop med en sabotagevåg som drabbar Härjedalen. I fokus står ämnen som tvisterna mellan renägande och övriga samer och mellan samer-fastighetsägare om rätten till mark och det grävs djupt och långt tillbaka i samernas och rennäringens historia. Ämnen som känns exotiska och där man får sig en dos inte helt lättsmälta fastighetsjuridiska begrepp som ?avvittring?.
?Självtäkt? är Tove Klackenbergs andra bok med åklagaren Svea Lundström Duval i huvudrollen. Utgångsläget är vardagslunken inom svenskt rättsväsende, den här gången vid tingsrätterna i Östersund, där Svea Lundström Duval tjänstgör, och den i Sveg där hon tillfälligt placeras.
Som i alla moderna deckare löper parallellt med kriminalstoryn huvudpersonernas höjdpunkter och tillkortakommanden i privatlivet. Svea har sin Melvin, verksam i kammarrätten i Sundsvall, på avstånd. Deras tänkanden, göranden och låtanden beskrivs växelvis men denne blir förstås mer och mer indragen i skeendena, juridiska såväl som privata.
?Självtäkt? skildrar på ett trovärdigt och insiktsfullt sätt livet och konflikterna inom och omkring dagens svenska tingsrätter. Att Tove Klackenberg själv verkat som som såväl advokat-åklagare-rådman borgar för äktheten. Själva deckarhistorien känns länge spännande och svår att få grepp om och man tänker fortlöpande ut egna scenarier för vad/vilka som hänger ihop.
Svea Lundström Duval är en mångbottnad person som väcker intresse. Hon bor i husbil, vinner inte alla sina mål och ger sig själv till och med rätten att gå över lagens råmärken för att främja den goda saken. Bifigurerna, av olika dignitet för händelseförloppet, tillåts förstås vara så mer eller mindre kufaktiga att de snabbt blir karaktäristiska personligheter.
ggg

Tove Klackenberg berättar rappt och på ett språk som ofta rymmer liknelser som känns nyskapande. Något som gör att man kan bortse från språkliga tautologier som ?cd-skivor? och seglivade schabloner som den ständigt öde småstaden.
Så långt är allt gott och väl förutom att de mystiska olycks- och dödsfallen - som så ofta i deckarsammanhang - till slut blir lite väl många. Men när det närmar sig upplösningen blir man klart misstänksam när en tung pusselbit snabbt avfärdas utan vidare genomgång.
Slutligen brister så alla fördämningar och skeendets trovärdighet skjuts i sank. Trådarna binds visserligen samman men det blir så stort och omfattande att det får hållas för otänkbart att inget omkring det hela skulle ha läckt ut under flera år med så många berörda på så små orter. Men icke förty. Svea Lundström Duval känns så pass intresseväckande och ?Självtäkt? länge så spännande att jag ändå tänker backa i tiden. Jag har inte läst första volymen om Svea, betitlad ?Påtaglig risk att skada? och belönad med Svenska deckarakademins debutantpris. Det ska jag göra nu.