Sjölivets berättare - ett riktigt praktverk
Sjöfolkets yrke är rikt beskrivet i den svenska litteraturen.Skrivlust, hög politisk medvetenhet och kulturintresserade fackliga organisationer har bidragit till det.En ny bok - ett praktverk - ger en överblick.
Foto: Marcio Jose Sanchez/AP/Scanpix
På vers och på prosa, i noveller och i romaner.
Att det har med sjömanslivets särart att göra är tämligen givet - slitet ombord, farorna och mötet med främmande kulturer har stått för inspiration och tid för reflexioner.
Samtidigt kan de många skildringarna förstås också ge anledning att undra om det möjligen varit en särskild sorts människor som sökt sig till sjöss? Eller om just sjömansyrket skapat speciellt kreativa och filosofiska individer?
Politisk medvetenhet
TILL SKRIVLUSTEN bör hög politisk medvetenhet också ha bidragit, liksom att sjöfolket låtit sig företrädas av berömvärt kulturintresserade fackliga organisationer, vilket inte minst framgått av deras tidningar.
I flera årtionden gav till exempel Sjömannen till stöd för tbc-sjuka sjömän ut ett extranummer varje jul som fylldes helt av litterära bidrag
Och det var också i förbundsorgan som Sjömannen och Eldaren som blivande Nobelpristagaren Harry Martinson publicerade i sina första dikter och skisser och ännu i vår tid har Sjömannen gett stort utrymme åt kulturmaterial, ofta signerat Anders Wällhed eller Ove Allansson.
Just Ove Allansson, med moderna klassiker som "Ombordarna" och "Resan till Honduras" på den egna meritlistan, gör också en stor insats som redaktör för den i slutet av förra året utkomna "Sjölivets berättare". En volym på närmare 400 sidor som bekantar oss inte bara med storheter som nämnde Harry Martinson, Josef Kjellgren och Ragnar Holmström utan också en lång rad andra författare som aldrig blivit kända på våra dominerande kultursidor eller som är helt bortglömda i dag: Georg Uhlin, Walter Nilsson, Eric S Alexandersson...
Detaljrikedom
Att sjömansyrket länge var en enkönad mansvärld präglar förstås ohjälpligt urvalet, men letar man noga noterar man, glatt överaskad, även ett och annat kvinnligt namn: Eva Magnusson, Maud Reuterswärd...
Sjömansvisorna blir förstås ihågkomna och vill man veta vem den av Evert Taube besjungne konsuln kapten Fredrik Adelborg egentligen var finns även det att läsa i denna bok, bitvis nästan bedövande i sin detaljrikedom.
Ett gediget stycke kulturhistoria men också en väsentlig del av svensk sjöfartshistoria, sedd med de ombordanställdas ögon.
Generösa illustrationer i färg gör boken än mer tilltalande och påminner oss om att livet ombord och i främmande hamnar även inspirerat åtskilliga begåvade bildkonstnärer med Torsten Billman som mest kända namn.
Invändningar mot enskildheter kan det säkert finnas. Men det kan aldrig rubba mitt samlade omdöme:
Ett riktigt praktverk.
Så jobbar vi med nyheter