Skämten är halvvärpta eller överkokta

När "Sommaren med Göran" är bäst är den nästan "The office". När den är sämst är den som en avbruten dragracingstart: utdragen, högljudd tomgång som följs av - ingenting.
Möt Göran. En trettinånting i Stockholms innerstad som i filmens inledning går från frieri till dumpning i en enda scen. Nu ska han hitta sin väg ut ur singeldjungeln, och den går via ett party på en västkustö.
Med några snabbstopp på vägen, på biografer som visar "Att angöra en brygga", "Sällskapsresan" och ett retrospektiv med hela Herngren/Holms produktion.
Peter Magnusson ("Hey baberiba"), som spelar huvudrollen och har skrivit manus, är en begåvad man. Det visade han nyligen i tv-serien "Blomstertid" och det visar han, bitvis, i "Göran". Speciellt i scenen där en innerstadsfest i medelklassen skildras som om han lagt ett öra mot väggen till helvetets fjärde krets - "Är du också i banksvängen?" "Nej, jag jobbar med events". Det är Facebook, räntor och sommarhus, det är skratt med en skalpell inkörd i ryggraden.
Men han är också uppenbarligen en man som behöver starka manusgranskare, folk som säger "backa, gör om, gör bättre". Det trodde jag att rutinerade producenten Lena Rehnberg skulle fixa. I stället är det som att hela produktionen stressats fram; kanske fanns det en lämplig lucka i stödsystemet, kanske ville man prompt få ut filmen lagom till semestern. Resultatet är att mängder av skämt är antingen halvvärpta eller överkokta.
Vi har lite för många scener med fingertoppskänslan hos någon med grillvantar.
Och vi har, framför allt, en huvudperson som skildras som totalt osympatisk, ytlig, valhänt, oärlig och jobbig - samtidigt som vi ska vilja honom väl och dessutom acceptera att alla kvinnor han tittar på faller för honom som om han var medelklass-Sveriges största bananskal.