Skämten är lika urvattnade som Ishavet

INNE I salongen sitter minst tre skolklasser. Före filmen låter de som en lunchrast. När "Happy feet" drar igång blir det tyst. Kanske beror det på att de är hänryckta. Kanske på att de inte hör vad som sägs (jag funderade länge på om huvudpersonen verkligen hette Globen. Eller Boobel? Det visade sig vara Mummel, ett passande namn).
Kanske tycker de bara som jag, att "Happy feet" suger pingvinägg.
Upplägget är märkligt. Hoppa på pingvintrenden till den grad att vissa scener plankas direkt från dokumentärhitten "Pingvinresan". Lägg till en reaback av omotiverad sång - bara gamla hittar som "The message" och "My way" så att mamma och pappa kan skrocka lite. Och så toppa med en gräddklick av trendriktigt miljöbudskap (och lite sköna queer-glidningar av typen "Jag behöver inget ägg för att bli lycklig".).
Och så släpp loss datornördarna, låt megabitsen rulla. Det kan inte förnekas att "Happy feet" är fruktansvärt vackert animerad - gestaltningen av mötet mellan människa och pingvin är tillräckligt för att höja betyget ett snäpp - men den är ett välsminkat lik. Storyn är hopplös och bitvis obegriplig, en dålig kombination.
Jag tror helt enkelt att någon gjorde en testfilm med pingviner som steppade och sjöng. Detta fick någon annan att falla pladask, riva upp sin plånbok som man öppnar en skakad burk läsk och låta innehållet spruta över produktionen. Resultatet är dyrt och avslaget.