Kyrkans, eller snarar biskoparnas, agerande då den moderna staten började växa fram under 1500- och 1600-talen, har granskats av professorn i idéhistoria vid Stockholms Universitet, Erland Sellberg. Han analyserar de skrivna verk, som framför allt biskoparna Laurentius Paulinus Gothus och Jonas Magni publicerade under 1600-talets början.
Sellberg inleder boken med att presentera de strömningar som fanns vid universiteten i övriga Europa. Han tar fasta på två sådana som kom att dominera debatten i Sverige, nämligen ramaismen och aristotelismen, namngivna efter deras upphovsmän Petrus Rama och Aristoteles.
Paulinus rasade mot aristotelismen, eftersom han menade att Aristoteles tankar och skrifter var rent hedniska och han hade som grundtanke att vare sig etik, politik eller fysik var nödvändiga ämnen, eller skulle i varje fall inte studeras vid universitetet. Enligt hans åsikt räckte det med bibeln. Där kunde alla svar hittas. Filosofin ansåg han kunde inordnas under kristendomen, det vill säga den rena protestantismen. Påven och den katolska tron jämförde han med, vad han kallade hednisk tro.
Etik var något helt onödigt ansåg han. Den etik studenterna behövde kunde hämtas i bibeln. Ungdomen skulle på inga villkor utsättas för Aristoteles etik.
Paulinus såg muhammedaner, judar och katoliker som Antikrists stödtrupper, varför även de måste motarbetas.
Han menade även att skolan uteslutande var en angelägenhet för kyrkan. Den skulle vara helt kristen och all undervisning skulle utgå från bibeln.
Jonas Magni företrädde en annan linje. Han hade tillsatts av kung Carl med stöd av Johan Skytte, som senare skulle bli universitetskansler. Magni undervisade i etik och ville även att politik och andra ämnen skulle kunna studeras för att få fram tillräckligt kunniga ämbetsmän till den växande byråkratin. Han företrädde kungen och övriga som såg behovet av utbildning för andra än präster.
Kampen mellan biskoparna slutade med att Paulinus tvingades bort från sin professur.
1593 hade ett möte i Uppsala ägt rum. Prästerskapet hade då ställt krav på att universitetet, som hade varit stängt, åter skulle öppnas. Under en kort tid hade präster utbildats vid en skola på Gråmunkeholmen i Stockholm. Det var där Paulinus hade fått si utbildning och även verkat som lärare.
En viktig orsak till att universitetet åter öppnades, var att kung Carl, då hertig, ville ramstå som försvarare av den lutherska bekännelsen. Carl behövde prästernas stöd i kampen mot Sigismund, men så snart kampen var vunnen, svalnade Carls intresse för kyrkan. Det gick även så långt att hans renlärighet ifrågasattes.
Här skall inte refereras den ingående analys av de två biskoparnas strid som Sellberg gör på cirka 400 sidor. Analysen varvas med konkreta exempel och förklaringar av de många strömningar som fanns i Europa och hade funnits sedan medeltiden.
Sellberg visar steg för steg hur de två debatterande biskoparna i sina verk riktade kritik mot varandra, utan att nämna namn, samtidigt som de försökte få Johan Skytte och därmed kungen att uppfatta biskoparna var för sig som försvarare av den regeringsvänliga politiken.
Sellbergs senaste bok är intressant och klargörande. Han benar ut invecklade och intrikata skeenden och bjuder på många aha-upplevelser. Hans analys sträcker sig bredare och djupare än vad man vanligen möter i böcker i allmän historia.
Maktkampen mellan kungen och kyrkan ställs i fokus på ett sätt man sällan möter i andra beskrivningar av den tiden.