I går var det Världsbokdagen och på Almedalsbiblioteket i Visby uppmärksammades detta med ett välbesökt författarsamtal mellan Felicia Feldt och Mian Lodalen. Två författare med nära relation till ön.
- Det är med stor tacksamhet för att jag får komma hit och komma hem till min andra familj, som jag fick vara hos på somrarna, säger Felicia Feldt.
Hennes svarta uppväxtskildring "Felicia försvann" skapade rubriker när den kom i början av året. Bilden hon målar upp av sin barndom och sin mamma Anna Wahlgren, står i stark kontrast till den tongivande barnexperten och supermorsan Anna Wahlgren.
- Min mamma har varit en monolog i fyra decennier, en monolog som jag har tyckt varit väldigt ensidig och eftersom det handlade om oss tyckte jag att det behövdes en röst till, säger Felicia Feldt.
Genom att skriva boken gav hon barnet Felicia upprättelse. Men hennes bild av uppväxten har också kritiserats hårt av mamman och sykonen.
- Det som är svårt med att skriva sin egen berättelse är att andra människor alltid kommer att känna att man tar patent på deras berättelse. Jag har så långt det går försökt att bara skriva om mina minnen och upplevelser, säger Felicia Feldt som ändå kan förstå reaktionerna:
- Jag har haft väldigt lång tid på mig att förbereda mig under skrivprocessen och de har inte dem. Så jag kan förstå att det väckte starka känslor.
När Mian Lodalens bok "Dårens dotter" kom ut 2008, var det däremot ingen överraskning för hennes pappa.
- Jag är väldigt glad att min far var i livet när min bok kom ut och att jag lät honom läsa manuset innan, säger hon.
Medan Felicia Feldt valde självbiografin som form, berättar Mian Lodalen istället sin historia i romanform. Det gav henne större frihet att vara frispråkig, utan att behöva ta hänsyn till andra inblandade.
- Det finns en våldtäktsscen i min bok, ett övergrepp som är självupplevt, säger Mian Lodalen.
Felicia Feldt valde att inte ta med de allra grövsta övergreppen.
- Det finns mycket som inte är med. Vissa saker har jag valt att inte ta med för att de är för utlämnande för andra, säger hon.
Utsattheten, de sexuella övergreppen, det fysiska och psykiska våldet i uppväxten har de gemensamt, liksom att de båda valt att göra upp med detta i bokform.
- Det jag kände när jag hade skrivit klart boken var en stor utandning av lättnad, säger Mian Lodalen om ilskan mot sin pappa:
- Det var en effekt jag inte hade haft en aning om innan.