När Snäck ännu var synonymt med den beryktade Söndagsklubben - alltså långt före det mesta handlade om höghusbygget - så var tidens anda en annan. Under veckans vilodag vallfärdade tusentals alkoholstinna människor till det populära etablissemanget för att sjunga med i Gaston Bros adrenalinpumpande partyrock. Men vid sidan av den famösa festen fanns ett mindre rum, ett stillsamt och ofta folktomt utrymme som med sina övergivna blackjackbord, fejkade kristallkronor och sammetsröda inredning kändes som taget ur en noirfilm av det konstnärligare slaget. På samma gång nattsvart och ensamt, som väldigt upplyftande och fint.
Så här i efterhand kan man konstatera att det halvgotländska rockbandet Skriets andra album "Det beslutande organet" skulle ha låtit perfekt i den dämpade belysningen. Med sitt drömska mullrande och sina dunkla melodier skulle låtar som "Glömska och åska" och "Händerna i munnen" ha gjort underverk för de vilsna själarna som inte riktigt fick vara med i partyt. Skriets musik besitter nämligen förmågan att linda in lyssnaren i ett eget, säreget universum.
- Jag har märkt att många verkar uppleva vår musik som nattsvart. Men jag ser den faktiskt inte riktigt så. Jag tycker att den nästan är hoppfull. Townes van Zant sa att "blues is happy music", det är fint sagt tycker jag, säger den utflyttade gotlänningen Isak Sundström.
Hur skulle du beskriva Skriets musik, mer än som nästan hoppfull?
- Egentligen tycker jag att andra brukar göra det bättre. Jag är dålig på att beskriva vår musik. Det är pukor, synthar och gitarrer, säger han.
Tillsammans med dokumentärfilmaren Jakob Frössén utgör han duon Skriet. För två år sedan släpptes det självbetitlade debutalbumet, där de liksom skissade ut en färdriktning. På den nya skivan tar de steget fullt ut. Missförstå mig rätt, jag uppskattade debuten väldigt mycket och utnämnde den till en av 2009 års bästa svenska skivor. Men "Det beslutande organet" är något annat. En kompromisslös uppvisning i stämningsfylld, ofta långsamt svävande rock.
Att reda ut när bandet bildades är dock inte särskilt enkelt.
- Det är alltid svårt att säga exakt när och hur ett band bildas. Vi började bara spela. Jag och Jakob satt i hans lägenhet och spelade in. Skriet har alltid varit ett väldigt öppet projekt. Vi fungerar nästan som redaktörer och plockar in musiker som vill spela med oss. På den här skivan medverkar till exempel Nils Berg och Bill Stafford. Det kan va ganska skönt att slippa den vanliga bandinstitutionen, säger Isak Sundström.
Du har skrivit en novellsamling och ett Guldbaggenominerat kortfilmsmanus, du spelar och släpper skivor med rockbandet Pascal och nu Skriet. Är du rastlöst lagd?
- Det var en bra fråga. Men nej, det är nog mer att jag - det låter lite enkelt och löjligt kanske - men det går ganska snabbt att göra musik. Man träffas och spelar och så växer musiken fram. Jag tycker inte att grejer ska ta för lång tid. Och sen är jag nog ganska strukturerad.
- Texterna växer fram under veckorna och dagarna, på till exempel bussar och i väntrum till barnavårdscentralen - och det är ju inga milslånga texter. Det kan kanske se mycket ut, men egentligen gör jag inte så mycket.
Du sjunger på svenska i båda banden. Hur kommer det sig?
- Jag skulle gärna sjunga på engelska, men jag är inte särskilt bra på det. Jag låter som en idiot.
Pascals musik skramlar som sjutton. Är Skriet en motreaktion?
- Nej, det skulle jag inte säga. Det är bara ett annat intresse.
Fotnot: Skivan släpptes i veckan och i onsdags firades den i Årsta Folkets hus. Skriet skulle gärna spela på Roxy i Visby. "För att scenen är fin". Någon spelning på ön är dock inte bokad för tillfället.