Skriva om krig - ingen oskyldig verksamhet

Närmare den blodiga verkligheten kommer krigsskildraren om han (det är nästan alltid en han) vågar släppa lite på grabbigheten. Och ta in hädiska frågor.
Hur var det möjligt att få ut soldaterna till dödens fält? Hur stod de ut där hemma år efter år? Varför revolterade inte människorna mot slaktandet? Varför offrade sig människorna särskilt gärna för en demon som Hitler?

"Rent militärt"
Krigshistorikern Niklas Zetterling har skrivit en bok om kampen på östfronten 1941-45. Den heter ganska oegentligt "Hitler mot Stalin" - oegentligt därför att den säger mycket lite om dessa potentater och deras makt över människorna.
Istället beskriver Zetterling som den krigshistoriker han är det "rent militära" händelseförloppet. Zetterling är väl insatt i den militärhistoriska forskningens senaste resultat.
Genomgående visar sig att tyskarna hade mindre förluster än man hittills trott. Deras "rent militära" skicklighet framställs som beundransvärd.
Men hur var det med den saken? Dessa pedanter struntade i att kartlägga Sovjet bortom Ural. Generalerna underskattade Sovjet grovt. Det går inte att förklara militärt.
Vill man förstå bör istället Laurence Rees’ bok "Nazismen" studeras. Rees visar att den tyska administrationen under Hitler var ett enda virvarr. Så kunde Führern spela ut olika makthavare mot varandra och själv slippa ansvar när något gick snett. Själv arbetade han mycket litet.

Det tyska slarvet
Tjänstemännen försökte gissa sig till vad som kunde vara i Ledarens anda. Nazismen byggde på känsla och avskydde kunskaper och analys. Detta är en viktig förklaring till den groteska underskattningen av motståndaren.
Vi brukar matas med bilden av den totalitära staten. Enligt den hade Hitler sin makt genom en total terrorkontroll av medborgarna. En sådan behövdes inte och fanns inte heller från början. Gestapos storlek och kontroll har kraftigt överdrivits.
Istället gick "goda medborgare" själva till polisen och angav "misstänkta" grannar. Tyvärr var Tredje Riket en av de mest populära regimer som funnits. Rees’ intervjuoffer minns med saknad känslan av gemenskap och upprättelse de första åren. Lite terror och judeförföljelse fick man väl ta på köpet! Samma sak med krigen de första åren - de gick alltför lätt.
Krigets fulla tyngd drabbade tyskarna först efter Stalingrad 1942-43. Förlusterna och ryktena om de folkmord tyskarna gjorts delaktiga i fick alltfler att ana vad man gett sig in på. Men då återstod bara ett: att slåss till slutet.

Kriget i väster
Alltså slog tyskarna militärt föredömligt även 1944. Detta skildras av populäre krigshistorikern Antony Beevor i en ny tegelsten: "D-dagen - slaget om Normandie". Enligt Beevor var de amerikanska och brittiska värnpliktiga helt enkelt sämre soldater.
De oändliga stridsskildringarna dramatiseras på det moderna sättet med soldaternas minnesbilder. Ibland låter Beevor läsaren vila från kriget genom briljanta politiska analyser av exempelvis president Roosevelts huvudlösa diskriminering av fransmännen, den storhetsvansinnige Montgomery och de tyska generalernas valhänta försök att revoltera mot Hitler.
Särskilt skoningslös blir Beevor när han beskriver de brutala och onödiga bombningarna av normandiska städer.

Krig som deckare
Krigshistoria kan göras ännu aptitligare. Historikern kan skriva en deckare om till exempel en våghalsig bombning. Som Michael Tamelander gjort i "Dambusters. Historien om Operation Chastise 1943".
Mycket korrekt, mycket spännande. Bombmålen - dammarna - brast och massor med civila dränktes som råttor.
Sammanfattningsvis efter att ha läst fyra kompetenta författares böcker om krig: Tre av fyra var i någon mening moraliskt tvivelaktiga eftersom de undvek att ifrågasätta kriget som verksamhet. Det gör däremot Laurence Rees. Han utgår ifrån frågan: varför handlade tyskarna som de gjorde? Hur undvika att bli inlurad i krig ännu en gång?