Skruvad och vacker men tröttsam i längden
Jo, det är mycket Douglas Adams, det är det. Mikael Niemi sticker heller inte under stol med sin fäbless för skruvad science fiction. Det är Svålhålet. Virrvarriga odysséer genom ett framtida universum och dess osannolika uppenbarelser.
Humanoiderna, vi, har ingen framskjuten position i denna nya hierarki. Vi är obegåvade, fula och har 0,002 standardröster i det kosmiska parlamentet. Lika mycket som fistelmaskarna, som bor i mammutars rövhål.
Andra pubertalt humoristiska konstateranden, som att universum är utformat som en kukprofessor och att det finns asteroider som heter Runkstrumpan, bidrar till känslan av att Niemi inte ens försöker sikta mot Adams kultförklarade höjder, det likartade (och lite uttjatade) greppet till trots.
Om man däremot tar Svålhålet för vad Niemi själv utger den för att vara, ?ganska lekfull?, så är den ändå klart underhållande och väl värd att läsa. Inte minst för det typiskt niemska, eller kanske hans förkroppsligande av det tornedalska...
Då och då landar de hårt drivna skrönorna nämligen i påtagligt poetiska betraktelser. Av vildmarken, en fisketur, en bastutimme. Det är innerligt, kärleksfullt och väldigt vackert. Det är Niemi när han är som bäst. När han är som han borde vara oftare.
?Jag drog lätt i ryggfenan. Den lossnade, fisken var genomgrillad. Sittande vid eldstaden började jag äta med fingrarna. Drog loss det vita köttet från de nåltunna revbenen och lät munnen fyllas. Det var som att äta varm snö. En mjällhet mot gommen, en slinga av rök. Älv och eld. Jag blundade för att bevara minnet. Knöt in det i mitt mjuka hjärta.?
Så jobbar vi med nyheter