Små medel för att gestalta stora känslor
"Darlings" version av Scarlett O?Hara heter Eva och spelas med bedövande konsekvens av Michelle Meadows. I början av filmen har hon allt utom känslor; hon är en isbit utan sprickor och har tonfallet hos någon som aldrig blivit imponerad av någonting och aldrig förväntar sig att bli det heller. Någon som aldrig fått orgasm.
Hennes motpol, Bernhard (Michael Segerström), går genom hela filmen som en levande måltavla, börjar som arbetslös och skild och kanar sedan bara utför. Och tycker att han förtjänar det. Om Eva skulle köra på Bernhard i sin SUV och brutit hans ryggrad skulle han ha bett om ursäkt. Hon hade tittat på sin bucklade stänkskärm och tyckt att livet, precis som vanligt, behandlade henne orättvist.
"Darling" hade kunnat bli en fördomsfull klasspastisch av vi och dom, ett fingerpekande mot de privilegierade och en fnysning att "jojo, sådan är kapitalismen". Men regissören Johan Kling skruvar sin verklighet så snävt och erbjuder så många ingångar till sin historia att den lägger sig långt över alla förenklade tolkningsmöjligheter.
Och i centrum står alltså prinsessan Eva i ett moln av iskristaller. Så fastfrusen är hon att minsta antydan till värme - ett ögonkast, en ryckning kring mungipan - blir som en hel julimånad. Och samtidigt: Det räcker med att hon sänker huvudet för att man ska förstå, nu faller hennes värld samman.
"Darling" använder mycket små medel för att gestalta mycket stora känslor. Den är mycket bra.
Så jobbar vi med nyheter