Smart och underhållande på flera plan
Den italienska b-filmskungen Bruno - "själva antikropparna mot auteurernas diktatur" - har varit borta ur branschen i tio år, mest för att hans filmidéer består i att filma Columbus äventyr med en tre decimeter lång fartygsmodell i en swimmingpool.
Nu får han ett nytt manus i sin hand, läser tre sidor och lyckas sälja in det till tv-bolaget RAI. För sent inser han att manuset är en iskall politisk pamflett, ett karaktärsmord på Silvio Berlusconi. Precis den sortens kverulerande vänsterfilm han alltid slagits emot. "Och jag som till och med röstade på honom", gråter Bruno.
Men filmandet går igång - och så länge "Kajmanen" håller sig till en kombinerad satir över Berlusconi och filmbranschen är den smart och underhållande på en hel massa plan.
Nu är det tyvärr så att regissören Nanni Moretti ("Ett rum i våra hjärtan") inte kunde nöja sig med detta sköna uppslag utan dessutom måste gräva ner sig i Brunos privatliv i allmänhet och hans pågående skilsmässa i synnerhet. Plötsligt blir allting blodigt, passionerat, gråtmilt, italienskt gravallvar - som om "Scener ur ett äktenskap" skulle ha klippts in i "Wag the dog". Skilsmässodramat äter, formligen vräker i sig, filmens energi. En riktigt bra och en halvtrist idé har vävts ihop till en riktigt usel.
Slutligen en observation. En av karaktärerna i filmen slår ifrån sig Berlusconimanuset med repliken "Äh, jag vet redan vad som står där, vänsterpubliken skulle älska det, hans misslyckade ansiktslyftning, vad kul..."
Och precis så ÄR det. Så fort "Berlusconi" kommer i bild med sina smutsiga miljardliresedlar och sitt vikande hårfäste skrattar kulturjournalisterna på pressvisningen så de nästan glömmer att andas. Eller suckar indignerat. Oj, vilken elak man. De älskar det. Jag har inte sett en så tacksam publik sedan jag var på Teater Tittut med en salong av colaspeedade treåringar.
Så jobbar vi med nyheter