Smärta och sorg som känns fysiskt

Går det att försonas med den fiende som tagit ens barns liv? Går det att försonas den som anser att ens barn är en förrädare?
Sakta och eftertänksamt förs publiken tillbaka till en gotländsk strand för nästan 650 år sedan - men ändå inte. Krig och en pågående ockupation är påtagligt närvarande - men ändå inte. Vi befinner oss i en teatersalong i Visby 2007 och det vi får uppleva på scenen utspelas ju inför våra sinnen dagligen, i varje fall via media - i Irak, Palestina eller som nu i Burma.
Luften i teatersalongen vibrerar av smärta, sorg, förebråelser och skuld. Sakta och eftertänksamt går tankarna till många dystra sekvenser ur mänsklighetens historia - omfördelningen av makt och rikedom och vad det gör med oss människor.

*
Regissör Leif Sundberg har valt ett teaterspråk som inte är alldeles lättsmält när han berättar om mötet mellan Sigleif Tunnbindare och Hilde Unghanse på stranden nedanför staden Visby i september 1361. Men det är effektivt - varje stavelse i Ingegerd Monthans text görs betydelsefull och publiken får tid att ta den till sig, tid för inkänning, eftertanke och egna tolkningar.
Det bästa av 1970-talets fria scenspråk finns här koncentrerat och utmejslat, och det gör den här föreställningen så nydanande och spännande även när vi skriver 2007.
Sigleif har mist sin son i striden mot Valdemar Atterdags danska här och Hilde kommer just från bålet där hennes dotter avrättats för förräderi. Hon påstås ha haft en kärleksaffär med kung Valdemar och förrått landsborna som utsatts för plundring av ockupationshären.
Deras möte och försök till försoning tillhör de stora och eviga frågorna. Att utveckla, förmedla och göra detta intressant kräver bra redskap i form av regi och skådespelare. Och det har Länsteatern på Gotland.

*
Att Ingegerd Monthan - som själv deltar på scenen i berättarrollen som "Den gamla på stranden" - har skrivit texten direkt för Lena Bogegård och Lennart Bäck borde egentligen inte vara betydelsefullt. Men här har vi en Lennart Bäck som jag aldrig tidigare sett så koncentrerad. Varje stavelse, varje nyans i hans ganska roliga språkbruk, hans minsta rörelse är noga utmejslad och fastlagd. Här finns inget utrymme för improvisationer, bara närvaro och utmärkt skådespeleri.
Tillsammans med Lena Bogegård får de båda till och med tystnaden att tala. Och det är flera sådana sekvenser. Det är stort.
Trots tidigare anmälda finns det partier i föreställningen som tar ner koncentrationen, intensiteten och tempot, bland annat prologen som är alldeles för lång.
Ytterligare till föreställningens fördel är en mycket stram och konsekvent scenografi där den lilla spelplatsen som är länkad direkt mot publiken får både bredd och djup. Vi kommer så nära att smärta och sorg känns rent fysiskt.
Kan man med glädje rekommendera en sådan föreställning? Ja, det är frågan!

Smärta och sorg som känns fysiskt

Begreppet försoning är kanske det svåraste som vi människor kan ställas inför eftersom det oftast handlar om att först försonas med sig själv. Om detta handlar dramatikern Ingegerd Monthans nya pjäs "Varifrån är vinden?", som hade urpremiär på Länsteaterns scen i onsdags kväll.