Somliga rader
Ibland framställs det som en positiv egenskap att någon säger vad han eller hon tycker och tänker. Jag skulle vilja vända på det och säga att det kanske vore bättre om man tänker på vad man säger (och kanske också håller tyst med vad man tycker).
Det är berättelserna om oss själv och om andra som formar vårt sätt att se på oss själva, på andra och på världen. Alla dessa berättelser är viktiga. Det behövs därför flera högljudda idiotiska amatörer i det offentliga berättandet. Jodå, du läste rätt. ”Idiot” betyder den ”som tänker själv” och amatör ”den som älskar”. Det behövs fler som tänker själva och inte bara faller in i någon för tillfället välsjungande kör. Det behövs fler som älskar, visar passion för det de håller på med, visar på sätt att älska sig själv, andra och livet. Med andra ord vore det välkommet om fler månade om att uppträda som idioter och som amatörer. Inte minst vore det politiska berättandet betjänt av fler sådana.
Det är med en känsla av befrielse, av hopp, av framtidstro jag läst mig igenom den kanadensiska/engelska författaren Rachel Cusks trilogi Konturer, Transit, Kudos (en eloge även till översättaren Rebecca Alsberg). Här har vi att göra med en tvättäkta idiotisk amatör. Böckernas tämligen anonyma huvudperson får man veta väldigt lite om. Hon lyssnar i stället på andra. Till och med när hon själv blir intervjuad är det enbart intervjuaren vi får veta något om. Hon återger berättelserna i en skimrande språkdräkt med omsorg om orden. På så vis lyckas hon genomborra och frilägga livslögner, dumheter, uppblåsthet och allmänt moralistiskt förfall. Fram träder det riktiga livet. Fram träder människovärdet. Fram träder allas vår underbara sårbarhet. Insikten om att vi är kosmiskt små och betydelselösa gör oss stora och viktiga när vi lever – om vi verkligen passar på att leva när vi lever.
Själva livet består av berättelser, av litteratur. Det är därför följdriktigt att litteratur, berättelser om livet kan innesluta sådan mental sprängkraft. Så är fallet med Rachel Cusks trilogi. Här bjuds läsaren på ord av någon som först har tänkt själv och älskar att berätta om det. Det är stort!
Hiss
Borttagandet av den pinsamma nationalsången från läroplanen,
Diss
Den som – pinsamt nog – vill plocka tillbaka den igen.