Länsteaterchefen Thomas Sundström skrev "Jag är inte död - än!" för flera år sedan och i tankarna under arbetet med denna enaktare hade han skådespelerskan Lena Bogegård.
I programbladet förklarar han varför: "Ingen annan än Lena skulle klara av att gestalta ett helt kvinnoliv på 45 minuter endast kompad av ett piano".
Och det visar sig vara till häften sant. Det finns säkert fler skådespelerskor som skulle klara rollen, men här blir det klargjort att Lena Bogegård är som klippt och skuren för rollen som den döende aktrisen Andrea Mogren som i sin sjukhemssäng ser tillbaka på sitt liv.
Ett liv som ständigt ställt samma frågor: Skulle jag valt att bli världsberömd istället för att föda och fostra de fyra döttrarna?
Och konstaterar att livet är skyldig henne ett och annat!
Drog nitlotten
De fyra döttrarna - alla namngivna efter Strindbergs kvinnor, Harriet, Siri, Indra och Julie - gestaltas av Julie som spelas av Tove Valhne.
Det är hon som "dragit nitlotten" och förmedlar döttrarnas dåliga samvete, att tänka mera på sin egen karriär än den döende modern, som redan börjat planera för begravningen och som vakar vid sin moders sida trots att det finns "viktigare" saker i livet.
Allt medan Andrea tar sig en hutt ur sin flaska Ballentines och för ett drömmande samtal med sin väninna Lollo som försvann från jordelivet för 17 år sedan - om livet och hur de lovat att dansa på varandras gravar.
Dödligt allvar
Det är en sorglustig historia med mycket värme och humor - men med dödligt allvar - som Lena Bogegård balanserar så väl på scenen.
Om kärleken till de fyra döttrarna hon alltid skulle gå i döden för, hur hon på sitt eget bitska sätt frigör dem från skuld och uppmuntrar dem till egna liv.
Allt mästerligt ackompanjerat av Pelle Hallgren bakom pianot med Mathias Lundqvists känsliga originalkompositioner.
Pjäsen kommer att ligga kvar i Länsteaterns repertoar, men det är bara nu under Scenlunchprogrammet som ytterligare fyra föreställningar är tidsmässigt planerade.