Spaks egen bok våldsam uppgörelse
Wera Svensson recenserar Hans Falks bok om prästen Henrik Spak.
Henrik Fredrik Spak (1876-1926) ger i sin egen bok Mitt liv oࠏh kyrkan en svart ࠎild av det kyrkliga livet och de samhällsproblem som fanns i Visby runt förra sekelskiftet. Från 1911 ägnade han sig helt åt socialistisk agitation, blev kommunist och försökte förena radikal marxism och kristendom.
Foto:
I en artikel om sociala problem i Visby på 1800-talet stötte jag på prästen Henrik Fredrik Spak. Jag lånade hem hans bok "Mitt liv och kyrkan". Det är en våldsamt svart uppgörelse med kyrkligt liv och samhällsproblem i Visby kring förra sekelskiftet. Men den gode prästen saknar inte humor.
H F Spak kom till Visby som nybliven präst 1898. Han var bara 22 år, det förklarar kanske till en del, varför mycket gick så snett för honom. Ingen välkomnade honom, han kände sig från början ensam och olycklig. I biskopsgården blev han mottagen av Hans högvördighet själv, biskop Knut Henning Gezelius von Scheele. Spak tecknar en helt annan bild av denne kände kyrkoman än den gängse. Här framstår biskopen som struntförnäm, småaktig, ärelysten.
Låt mig återge en historia som Spak berättar. Visby var en mycket liten stad. Alla visste allt om alla. Nu hade någon skvallrat för biskopen att en äldre kvinna vanvårdades hos sin son. Spak fick order att gå hem och undersöka om gumman hade löss i sängen. Han gick, fann hemmet snyggt och fint, kvinnan uppe, klädd och vid god vigör. Han småpratade lite och gick igen.
*
Så småningom blev prästen tvungen att rapportera för biskopen.
-Hur såg det ut i hennes sängkammare?
-Där var jag aldrig.
-Men jag befallde dig ju!? Du skulle ha sagt: här skall jag in. Biskopen befaller!
Då blev Spak arg.
-Herr doktor och biskop, om någon komme i mitt hem, biskop, präst eller polis, och sökte tvinga sig in i min sängkammare, så körde jag ut honom.
-Välan, så måste jag gå själv.
Biskopen lär ha gjort hembesöket, men fattigprästen vågade inte fråga nästa gång han mötte sin överordnade, om gumman hade löss i sängen.
Det är en skrämmande bild Spak ger av det fattiga Visby vid förra sekelskiftet. Han var "illa avlönad fattigpräst i stiftsstadens allra uslaste proletärkvarter".
Man kan väl gissa att dessa fanns på den nu så fashionabla Klinten.
"jag kan aldrig minnas mig ha sett en så koncentrerad massa hunger, nakenhet och armod i de ordens allra bokstavligaste bemärkelse som just här Lönnkrögeri florerade öppet. Skolflickor användes som lockbeten åt hamnens sjömän Och kyrkan? Blundade med bägge ögonen, predikade och dundrade mot tidens ondska"
Allt detta drabbade den unge prästen som en chock. Hans mycket skyddade borgerliga uppväxt hade inte förberett honom för livets baksidor. När han ser tillbaka tar han avstånd från allt.
"Det tomma, ytliga, världsliga liv som fördes av prästerskapet kontrasterade skärande mot ritualens poserande böner och predikningarnas läckert avvägda fraser."
H . Spark menar att något klassmedvetande ännu inte fanns hos proletariatet, "som i sedvanlig överklassmening var nog så förnöjt och i alla sociala avseenden lyckligt oberört av tidens ondska"
Han kan inte minnas att han hört talas om någon fackförening eller annan arbetarorganisation.
"?Ej heller såg jag någonsin en socialistisk tidning".
Spak blev så småningom själv socialist. Men vid den här tiden ser han sig som djupt konservativ.
Fattigprästen hade en liten summa pengar om året att utdela som allmosor.
"för den skull kröpo de fattiga som hundar för fattigprästen, togo emot hans bibelord, förmaningar och andaktsboksläsningar"
*
Spak ger andra exempel på den tidens kyrkliga liv. Det fanns ett särskilt formulär för kyrktagning av så kallade oäkta barnaföderska. Det hörde till hans tjänsteåligganden att förmå så många sådana som möjligt att genomgå denna förnedrande ceremoni. Ren utpressning kunde användas mot "fattighjonen".
"Men värst var att biskopen hittat på den rena olagligheten att neka vigsel åt kvinnor med oäkta barn som ej genomgått kyrktagning."
En kvinna som bestämt vägrat att underkasta sig villkoret, gick förgäves till alla stadens präster med sin lysningsattest och kom så småningom till Spak. Han förrättade vigseln. Det blev ett stort bröllop, och den åttaåriga orsaken till konflikten stod hela tiden vid den lyckliga moderns och brudens sida. Den gången hade Spak lagen på sin sida, och man vågade inte angripa honom.
Värre var det när han vigde en flicka med finsk lysningsattest. Det var olagligt, och lagen stadgade förlust av ämbetet för sådant. Men flickan bönade och grät, "ty karlen var, som karlar äro mest, redan förut ovillig att låta binda sig, där fanns förståss barn, och vid minsta tecken till motigheter stod hon risken att bli övergiven".
Fattigprästen tog Gud i hågen, och biskopen fick lyckligtvis inget veta.
"såvitt jag vet, blev det så hastigt hopsvetsade äktenskapet lyckligt."
Den här skildringen av biskop von Scheele är inte vacker - men längre fram skriver Spak:
"Rättvisligen bör tillfogas, att biskopshuset var mycket gästfritt, och jag kan blicka tillbaka på många glada stunder inom dess dörrar hemmet, umgängestonen, cigarrerna (ah), maten och framför allt vinerna stodo i full nivå med det yppersta, som inom de högsta kretsar presteras. Vinernas mångfald var oerhörd och - jag är ledsen att säga det - vördig prästerskapet fram emot nattkulan lindrigast sagt mycket glad. Samtidigt som biskopen var nykterhetsfolkets specielle riksdagskandidat inom valkretsen!"
*
För den unge fattigprästen Henrik Fredrik Spak var de två åren i Visby en väldig jäsnings- och omdaningsperiod. Så småningom kom han att ta avstånd från hela sin dåvarande livsinställning och lämna prästämbetet.
Men han hade också goda minnen med sig från Visby.
"Jag har aldrig helt förlorat kontakten med detta mitt första offentliga verksamhetsfält, och ännu många år efter min flyttning därifrån, när jag, efter min utkastning ur kyrkans tjänst, återkom dit, slog den gamla fläkten av trofast kärlek mig till möte vid mina besök i de forna församlingsbornas hem."
Så jobbar vi med nyheter