Spännande vandring i runornas landskap
Det är spännande som en vandring genom hemlighetsfull och oländig terräng att följa Rune Palm genom runornas och historiens landskap. Vikingarnas dikter, bevarade i Codex regius - Den poetiska eddan, är anonyma. Det är också de flesta runristningarna. Men ungefär 140 ristare, några av dem proffs, har lämnat sina signaturer.
Sammanlagt finns 28.000 ord bevarade på ristningar och 100.000 i vikingapoesin, Rune Palm noterar att det kan tyckas lite med tanke på att hans enda bok omfattar 135.000 ord, men hävdar att det är tillräckligt för att ge en god bild av det samhälle och liv som var vikingens.
År 793 plundrade nordmän klostret Sankt Cuthberts på engelska ön Lindisfarne. Vid Karl den stores hov i Aachen skrev en lärd man: "aldrig tidigare har en sådan förfärlig gärning utförts i Britannien .Se hur den helige Cuthberts kyrka är nedstänkt av Guds prästers blod".
Denna händelse betraktas som startpunkt för vikingatiden. Utifrån den börjar Rune Palm sin berättelse om och analys av århundradena kring tusentalet och av den textmassa som bär dess historia.
I slutet på boken finns bland annat en rungrammatik, en ordlista, regentlängder och en historisk översikt. Dessutom sätter författaren in vikingarnas språk i dess internationella sammanhang. Men viktigast är och förblir hans presentation av ett antal runstenar, bildristningar och ristningar på lösa föremål. På ett av de senare skriver en viking: "Jag älskar änkan väl". Kan man komma närmre en förfader?
Rune Palm drar den tänkvärda slutsatsen att skriv- och läskunnigheten möjligen avtog när runorna byttes mot det vanliga alfabetet. För att rista runor behövdes bara ett stycke trä och en kniv, något alla hade tillgång till. För att skriva med alfabetets tecken krävdes pergament, bläck och andra svåråtkomliga dyrbarheter. Vem hade råd med det!
Två runstenar och två bildristningar sticker ut.
Det är förstås Rökstenen i Östergötland, som med sina 700 tecken fördelade på fem av stenens sex sidor är den märkligaste av alla kända stenar. Texten går från det enkla till det alltmer komplicerade, antagligen tydbart endast av samtidens elit. Där finns även den först kända dikten på vikingaspråk och toppytan täcks av tre lönnrunor som tolkats till "Sibbe viens väktare avlade nittioårig".
Vidare är det Jellinge-stenen i Danmark. Kung Harald Blåtand (ca 958 - 985) reste den över sin far Gorm och sin mor Tyre och där nämns också hans son Sven Tveskägg. Gorm, Harald och Sven var de tre första generationerna av Jelling-dynastin, som fortfarande innehar Danmarks tron genom drottning Margarete II. På stenen markerar Harald dels att han "åt sig erövrade hela Danmark och Norge" dels att han "gjorde danerna kristna". Mängder av information alltså!
Stenen är ett exempel på att samhällets topper lät rista runstenar. Men alla i samhället ända ner till slavar finns representerade, män såväl som kvinnor.
Bland bildristningarna fastnar jag för den av Sigurd på Ramsundsberget vid Mälaren och den som återger en kvinna ridande på en varg och med ormar i händerna; hon finns på en sten, som flyttats till Lund.
Gestalterna skulle vara obegripliga, hävdar Rune Palm, om man inte kunnat läsa om dem i den isländska litteraturen. Där berättas historien om Sigurd som dödar draken Fafne och tar hans guld. Detalj för detalj återfinns episoderna på Ramundsberget. Och kvinnan rider på sin varg med ormar till tömmar i eddaberättelsen om Balders död. Så verifierar bilderna myterna och berättar också om deras utbredning.
Rune Palm binder samman, beskriver och tolkar så att vikingen, förknippad med våld, blod och död, får ett mänskligare ansikte och känns som vår granne och kusin trots avståndet i tid.
Så jobbar vi med nyheter