Sparas inte på burleskerier och medvetet överspel
Den latinska titeln betyder "Den lekande människan" och det är en synnerligen lekfull - eller snarare ytterst burlesk - föreställning som presenteras.
Christer Hall har regisserat och scenograferat detta allegoriska drama och i rollerna återfinns Nanna Nore, Stefan Westerlund, Camia Eklöf och Karl Svantesson.
Medeltidsspelet är skrivet av den tyske dramatikern Hans Sachs (1494-1576) och han var synnerligen produktiv och skrev pjäser med teman ur bibeln, folkliga legender och historier.
"Homo Ludens" är en av dessa lekfulla moraliteter. Stycket bygger på en "fableau" från 1100-talet. Upphovsmannen har här med lättsam hand skapat ett dråpligt drama och med stark känsla för effekter.
Historien i sig är skäligen enkel. Enaktaren skildrar könsllig maktkamp och äktenskaplig trohet. Två djävlar innehar väsentliga roller; en "vanlig" djävul och en hondjävul.
Scenagerandet är synnerligen fysiskt och genomgående av grovkornig kaliber. Här sparas inte på effekterna; sexanspelningarna är legio, ljudnivån konstant hög och det medvetna överspelet påtagligt.
Texterna kommer följaktligen mestadels i bakgrunden, här framförs de i en rimmad form. Och avslutningsvis, levereras en blinkning till upphovsman Sachs.
Huvudrollerna som satan respektive hondjävulen kreeras liderlligt av Stefan Westerlund och Nanna Nore, iförda masker, målning och djärva kroppsstrumpor. Det måste vara härligt för skådespelarna att verkligen få släppa loss och ta ut svängarna så rejält som det här ges möjlighet till.
Inte lika tacksamma att gestalta är det småborgerliga äkta paret som frestas, Hans och Columbine, som gestaltas av Karl Svantesson och Camia Eklöf.
Iscensättningen är mäktig, facklor brinner föreställningen igenom och trummor ljuder. Christer Hall utnyttjar, som den teaterringräv han är, ruinens prång och inneboende dramatik till föreställningens fördel.
Denna teaterform ger en omedelbar upplevelse eftersom den är påträngande och finliret lämnas därhän.
Men ett tomrum uppstår när man inte bär med sig något mer från platsen än det rakt avfyrade händelseförloppet.
Personligen är jag inte svag för denna sluggande teatervariant men tvingas medge att föreställningen i sig bitvis ändå har en fängslande nerv.
Satan. Stefan Westerlund gör en påtagligt fysisk roll.
Äkta par. Karl Svantesson och Camia Eklöf lider kval.
Dubbeljävlar. Stefan Westerlund och Nanna Nore gestaltar föreställningens båda djävlar.
Så jobbar vi med nyheter