Speglingar med skulpturer av glas
Konstnärerna Gunilla Kihlgren och numera gotländska Mona-Lisa Eriksson fann varandra redan när de studerade på Konstfack och det var vid en elevutställning för över 20 år sedan som de första gången ställde ut tillsammans.
Med perspektivförskjutningar visar Gunilla Kihlgren sina organiska glasformer, tredimensionella stilleben, på Konstmuseet. Här ett öga som kommunicerar med en aorta?
Foto: Petra Jonsson
Gränslandet mellan konst och konsthantverk har sedan dess utvidgats enormt och med det gemensamma arbetsmaterialet glas, som i sig uppvisar stora variationsmöjligheter, arbetar de mot kommunikation med sin publik. De har behållit kontakten genom åren och nu ställer de ut tillsammans ännu en gång - på Konstmuseet på Gotland.
Utställningen kallar de "Fotfäste", ett sätt att undersöka den gemensamma utvecklingen, att visa det fotfäste de har och kanske också visa att de faktisk vågar riskera att också tappa fotfästet emellanåt. Både i det lilla och det stora.
*
Både Mona-Lisa Eriksson och Gunilla Kihlgren är konstnärer mitt i livet, och mitt i karriären, och för Gunilla Kihlgrens del en utveckling mot att hon själv vill avgöra vad betraktaren ska upptäcka.
Hon har använt sig av barockens arkitektur och byggt om det rum i Konstmuseet där hon ställer ut sina objekt. Hon bryter perspektiven och lurar publikens ögon att se en helt annan värld än vad den i verkligheten är, både med objekten och helheten. Och i rummet placerar hon de organiska formerna, tredimensionella stilleben, som skulle kunna vara hennes egen kropp.
Hon berättar att hon alltid sökt det nära, det självcentrerande, i sitt konstnärskap. Att forska i sig själv är ett sätt att få tillgång till sina egna innersta tankar - för vi är ju alla en liten del av helheten, av naturen och omgivningen.
Och på utställningen låter hon så sitt eget öga, placerat i en gammal hederlig ögonskölj av glas, på ett närmast surrealistiskt sätt kommunicera med sin aorta, blodröd och grann.
*
Även Mona-Lisa Eriksson utgår från den punkt i livet där hon befinner sig just nu för att relatera till omvärlden. Också hon trotsar naturlagarna och visar omvända perspektiv med uppåtväxande rötter eller hus som fallit omkull och där öppningar strävar uppåt.
Rötterna tränger in i husen, ibland är det vatten som trängt in, och storleksförhållandena skiftar. Visar hon på nya möjligheter eller är det destruktiva krafter som hon låter komma upp till ytan? I vart fall visar hon hur styrkeförhållanden växlar, i naturen och hos oss människor.
De upp och nedvända rötterna i glas, avgjutningar av det som hennes egen trädgård erbjuder, är skira och vackra konstverk där naturen och slumpen spelar in. Ett tidsödande hantverk där den ursprungliga roten bränts till aska i sin form och sedan ersatts med glas som fått smälta samman.
Det ger henne eget lugn och skulpturer hon gillar att visa upp för sin publik.
Så jobbar vi med nyheter