Språkspelet, orden och det sjätte sinnet

I detta språkspel fostras den unga människan. Ur detta halvt öppna, halvt dolda, ofta mycket svårtolkade samspel hämtar barnet sin kunskap om världen och människorna.
Att språket också har en avgörande betydelse för kärleken eller åtminstone borde ha det fick jag uppenbarat för mig av Jane Campion, den australiensiska filmskaparen som bland annat gjort mästerverket "Pianot" som nu lyft fram den engelske 1800-talspoeten John Keats i rampljuset.

Vidunderliga bilder
I filmen "Bright Star" öppnar hon en för oss förlorad andlig värld genom vidunderliga bilder och suggestiva ordtirader.
Egentligen är filmen bara är ett slags översättning av det sinnliga poetspråket.
Filmens första scen visar oss i intensiva närbilder en synål som träs genom ett skimrande tyg. Vi förstår efter hand, att Fanny Brawn, sömmerskan och filmens hjältinna, låter sin känsla på ett konkret sätt bli ett slags kärlekshandling, hon älskar genom sin sömnad, vet att hennes kläder väcker betagenhet hos alla unga män, som deltar i dansens trånande spel.

Det sjätte sinnet
Men, den man hon vill närma sig, John Keats, poeten, lockas inte, tycks leva i en annan värld, poesins värld, som hon inte förstår, men ändå anar innehåller någonting som har ett andligt innehåll, ett innehåll som hennes konkreta sömnad saknar.
Beslutsamt bestämmer hon sig för att lära sig den hemliga kärlekens språk, som hon inte behärskar, ett språk där orden kan tydas och upplevas med den djupa känsla hon bär inom sig men ändå inte kan uttrycka.

Poesins värld
Hon läser, fördjupar sig under timmar av studier i poesins värld och kommer allt närmare den poet, vars varje ord i dikter talar med kärlekens tunga. Själen är något man förvärvar och utvecklar, menar Keats.
Fannys värld är, som för oss alla, ursprungligen upplevd genom de fem sinnena, men genom poesin öppnas världen för ett sjätte sinne, språket, som inte bara ger tanken utan också känslan en ny djupare dimension. "Ögat talte", "handen berörde" - det räcker långt, men ändå inte ända fram - språket, de välfunna orden, är kärlekens verkliga kanal, det är det som Fanny genom mötet med poesin, förstår.
Vad hon egentligen lär sig är livets väg från fysik till andlighet. Kunde vi acceptera det och vända värdeskalorna, sätta andligheten före fysiken, skulle åldrandet inte vara så skrämmande.
När språket bär mellan två människor dör aldrig passionen. Ett vackert ord, ett vackert poem kan få tiden att stanna och känslorna att glöda.

Lyhördhet
Också teatern kan göra detta kärlekens språkspel levande. Vi kan med egna åskådarögon på scenen få bevittna de utsagda ordens verkan.
Hur reagerar mottagaren, när rösten höjs, hur blir det när ironierna skär genom luften och kraven och lögnerna?
Och hur blir det, när orden välformulerade och mjuka finner vägen till den andre?
När skådespelarna i dialoger och monologer prövar livets verklighet och begär av oss, att vi verkligen ska lyssna till ordens djupare innebörd, då blir det möjligt för oss att förstå det som rör sig i en människas inre, där inne i Psykes labyrinter.
Orden, det sjätte sinnet, lever sitt liv i symbios med tanken och känslan utvecklad i ett språkspel, som kräver lyhördhet för ordens innebörd och känslomässiga "ton".
Kanske är nyckelordet för varje stark kulturupplevelse, lyhördhet?

Språkspelet, orden och det sjätte sinnet

Under min tid på Högskolan kom jag i kontakt med en forskare Erik Fredin, som i bokform utgående från Wittgenstein, förklarade uppfostrans dubbla språk; det utsagda i ord och det underförstådda som låg i förhållningssättet, i gester, miner, tonläge och så vidare.