Bonniers konsthall öppnar nu utställningen "Mer om ljud" med en jubileumskonsert på Drottningholm till Cages minne.
Vad var då så speciellt med John Cage eftersom Warhol och Rauschenberg sa att han var en viktig inspirationskälla? I juni 1991 sökte jag upp Cage i hans bostad på Manhattan i New York för att be honom berätta.
Stumma av häpnad
Jag mötte en trött och vänlig man som inte sa mycket - och egentligen fanns det inte mycket att säga. Cage uttryckte sig i ljud och musik och inte gärna i ord. En sak var dock säker - Cage önskade revolutionera det vi vanligen kallar musik.
När Cage presenterade sitt berömda verk "4’33" eller "4 minuter och 33 sekunder tystnad" blev publiken stum av häpnad. Cage hade ju ändå studerat musik under den store Arnold Schönberg, sa publiken. Musik behöver inte enbart framföras som ljud av instrument och tystnaden är en ljudupplevelse och tystnad går att gestalta till musik, sa Cage.
Främlingar från vidderna
I ett annat verk av Cage instruerade han musikerna att försöka hålla en och samma ton så länge de orkade. Cage sa att han utgick från österländsk filosofi och buddism i sina verk.
Rauschenberg och Warhol gjorde konst av varuförpackningar och allt möjligt bortkastat skräp i konsumtionssamhället i slutet av 50-talet. De var präglade av en slags robust folklig kultur i industristäderna i östra USA.
De ansåg att i konsten var nu allt möjligt och att den gamla finkulturens gränser och normer skulle utmanas på alla sätt. Samtidigt hänvisade de till den intellektuelle John Cage. Hur hängde det ihop?
Finkulturens salonger i New York såg utmanarna som främlingar från de fria vidderna i väster med fixa idéer som var formade av uppväxten intill stålverken och den lokala moralen med katolska undertoner. Konsten var för utmanarna inte allmänt intellektuell utan specifik, som bilar, motorvägar och industrivaror.
Alla tidigare normer om konst skulle ifrågasättas. Rauschenberg och Warhol blev stormrika på sin konstutövning men inte deras förebild John Cage.
En fortsättning
Den nya amerikanska konsten på 1950-talet var inte bara påhittad utan den utgick från konstnärernas rötter och från den egna geografin. Idag förtrollas vi av sångerna om arbetarkulturen kring de numera ödelagda industrisamhällena i östra USA, från New Jersey till Nebraska.
När jag själv mötte Rauschenberg och Cage tänkte jag att de påminde om slitna arbetare från ett nedlagt stålverk någonstans där ute i Pennsylvania.
Idag hör vi ortsnamnen och de speciella platserna i sånger - Meadowlands, Stone Pony eller Ashbury Park i New Jersey.
Känns namnen igen? Javisst, det är Bruce Springsteen som sjunger om sin egen geografi. Jag säger kort och gott att Bruce Springsteen är vår tids fortsättning på Rauschenberg, Warhol och John Cage.