Romanen "Bara någon att straffa" utspelar sig på Fårö, där köpstarka fastlänningar tar över det karga landskapet och gör det till Sitt Paradis under några sommarveckor.
Generationers slit och oro för brödfödan är över. Gårdarna köps och förändras av folk utan känsla för historien. Träddungar huggs ner för havsutsiktens skull. Skyltar varnar: "Privat område".
Di gamle på ön skramlar vilset omkring och är väl mest pittoreska fossiler. Men det är ju bra att det händer något, att husen inte förfaller. Säger man.
Träffsäkert elak
Vi och Dom. Så har det alltid varit på Fårö. Men Vi blir allt färre. Sheriffen, den gamle storfräsaren som nu är döende, är också den ende som käftar emot tillväxtbubblet på stormötet när den gamla biografen ska bli matthandel:
"När ni byggt bort allt det gamla och allt det som ni kom hit för, när det är bortbyggt och ser ut som varhelst annars, vart hän ska ni ta vägen då", frågar han. Ja, var finns då Paradiset?
Kristofer Ahlströms analys av Det Nya Landet är lika träffsäkert elak som välformulerad.
Men historien handlar egentligen om en lite udda pojke som blivit en lite konstig ung man.
Han har växt upp i Visby hos Morsan, som först förlorade jobbet på LM och sen i den limpliknande byggnaden i Lärbro. Pojken och hans kompisar levde rövare rejält under stridsropet "Gråbo", tills Morsan satte stopp med en välriktad kindbrännare.
Tvingas sälja gården
Sen är det länge bara de två, hon med sina korsord, han med en bok.
Ibland lånar de två exemplar av en bok och läser i kapp. Men också tystnaden är bra mellan dem. Tills sonen försvinner till Livet på andra sidan vattnet och ett jobb på ett bunkerliknande kontor i Stockholm, där tunnelbanetåget skakar fram under golvet var fjärde minut.
Det som knäcker Morsan till slut är ändå att hon inte längre har råd att ha kvar gården på Fårö, som familjen ägt i hundrafemtio år, deras rot och stolthet. Hon hänger sig i en elsladd i den gamla jobblimpan i Lärbro.
Nu har sonen kommit hem för att begrava henne och för att röja bort allt på gården, tillsammans med Jonas, som varit hans vän sen första slagsmålet när de var fem.
Men Fårö väcker känslor som han inte längre kan kontrollera. På något sätt vill han ge igen.
Snudd på sublimt
Solen steker över klappersten och brända hedar, där enebuskar och tulkört kämpar lika envist för att överleva som folk alltid gjort. Stigarna i öns eget blodomlopp ringlar dolda under ormbunkar och ljung. Kalkblommor slår ut under vattnet när någon kliver ut i det sumpångande träsket och gulmåran doftar i sommarnatten.
Kristofer Ahlströms ögon betraktar landskapet med stor kärlek. Det är snudd på sublimt.