Den ampra artisten Andrea Mogren, 72, ligger på sitt yttersta och har lämnat in. Men då börjar hon drömma och reser sig ur sängen. "Jag är inte död...Än!" konstaterar hon. Och så heter också den just aktuella scenlunchföreställningen på den fullsatta Länsteatern.
Styrkt av några rejäla klunkar Ballantines börjar Andrea (Lena Bogegård) blicka bakåt på sitt liv och bolla sin gemensamma historia med väninnan/kollegan Lollo, försvunnen och med all sannolikhet omkommen, och gestaltad av en - ljuskägla.
Efter att ständigt ha varit på jakt efter det stora genombrottet konstaterar Andrea:
- Livet är skyldigt mig en del.
Men hon är också skyldig en del själv. Dottern Julie (Tove Vahlne) tycker det är lika tråkigt att besöka modern som denna har dåligt samvete för att ha försummat sina "Strindbergsdöttrar". Hon har misslyckats med såväl familj som karriär.
Reminiscenser från Andreas återblickarinterfolieras av sånger med Per Hallgren vid pianot.
Genomgående bidrar delarna till att handlingen förs framåt och man får ett bra grepp om Andreas livsöde. (Dock ett minus för de, som det verkar, i dagsläget närmast obligatoriska sex- och bögskämten som här definitivt inte tillför något av betydelse).
Föreställningen har skrivits av teaterchefen Thomas Sundström (med musiken signerad Mathias Lundqvist) som även regisserat och den är skriven för just Lena Bogegård. Som tar emot och levererar en tant med bett och udd.
Hon får sjunga kupletter och uttrycka sig en hel del med mimiken och spelar iförd en dress som kunde varit uppsydd av en Lena PH tidigt i karriären, men som också i en passage skiftas till en helt annan klädedräkt bakom den vikskärm som utgör en del av den sparsmakade rekvisitan.
I övrigt består scenografin i stort sett av en säng, ett nattygsbord, en rullator och ett piano.
Det hela blir till en stark soloprestation av en Lena Bogegård som fått en roll som gjuten för sin gestaltningskonst.
En komedi med en stark underton av vemod och seriositet.