Stefan Sundström fortsätter brinna

Stefan Sundström är en tjurig jävel. Inte när man pratar med honom, då är det en urtrevlig stockholmare som gärna berättar vitt och brett om sin musik, som möter en. En som mer än gärna diskuterar och analyserar både musik och samhällsklimat.
Men hans musikaliska vision och hans låtskrivande vittnar om en envis tjurskallighet, en motvilja mot att räta in sig i leden och att därmed slå in på den breda vägen. Den musik han verkar ha inuti sitt huvud är formad av rock som siktar mot skrevet, men han backar heller aldrig för att låna friskt och tolka den svenska vistraditionen.
Tillsammans med frenesin och engagemanget från punken bildar influenserna den vi i dag känner som Stefan Sundström. Som en gänglig Mick Jagger och en halvfet Cornelis i en och samma kropp. Stefan är skrikig och gapig samtidigt som han eftertänksam och nästan öm. Hans musik är originell och spretande, men inte särskilt komplicerad.

I stället för modern är den nästan bakåtsträvande, tillbaka till den tid då producenten Anders Burman skapade svenska klassiker som Pughs "Ja, dä ä dä". Man kommer ända fram med gitarr, trumma, bas och en varm och brunmurrig orgel, tycks han resonera.
Att han på senaste albumet kompades av bland andra rockgitarristen Strängen från The Hellacopters och Martin Hederos från The Soundtrack of our lives är därför fullt logiskt. De är måhända inte barn av samma tid i en biologisk mening. Men på det musikaliska planet är de likadana. För enkelt och rakt verkar vara deras ledstjärna. Med både hjärtat och nerverna utanpå kroppen. Och hela tiden beredda att slå ett slag för de små, de svaga och de sömnlösa. "Somna lycklig, somna lycklig, det är en gåva att få sova som ett barn" som Stefan sjunger i en av de bästa svenska soulsångerna som spelats in.

För även om hans skivor numera säljer i massupplagor och trots att han medverkar i folkliga tv-program som "Allsång på Skansen" så gör han det utan att sälja vare sig sin själ eller sin musik åt slit-och-släng mentaliteten. Stefan flinar upp sig och påtar i trädgårdslandet istället för att synas på omslaget till ännu en söndags-bilaga. Hans musik och hans texter kommer de inte åt, hur mycket de kanske än försöker.
För han blir fortfarande förbannad på orättvisorna och på det tilltagande och allt kyligare samhällsklimatet och han håller sällan käften. Han vägrar att sluta brinna. Han går sin egen väg utan att analysera sönder saker och ting.

När jag efter flera om och men når honom är han på väg mot en restaurang någonstans i Sverige för att få i sig en bit kvällsmat. Det är tisdag och han befinner sig på resande fot. Snart ska han bege sig till Visby där han uppträder i kväll.
Vad driver dig att kuska land och rike runt, år efter år?
- Jag vete fan... Men jag tycker om det och det är väl mitt sätt att hålla kontakten med människor. Det här har blivit mitt liv. Fast det klart att det är lite tufft ibland, säger han och för en sekund överröstas han av den myllrande trafiken.
Vad blir nästa steg, efter den ganska rockiga senaste skivan?
- Jag vet faktiskt inte, jag tänker inte så mycket på sånt. Just nu håller jag på att skriva lite låtar åt Kristina Lugn.
- Jag vill någon gång skriva något väldigt poetiskt.
Hur mår Sabina?
- Du, det får du fråga henne, ha, ha. Men jag tror att hon mår ganska bra och att hon sysslar med det som gör henne lycklig. Fast hon är fortfarande lika vacker.
Du skriver både om kärlek och politik. Vilket ämne är roligast att behandla i en sångtext?
- Kärleken är så klart roligare eftersom när man skriver om politik så är man ju förbannad hela tiden och att vara kär är ju en betydligt skönare känsla än att gå runt och vara uppretad på samhället.
Vad gör dig förbannad?
- Jag blir sned på den tilltagande splittringen av människor. Att man spelar ut folk mot varandra. Arbetare i Trollhättan mot jobbare i Tyskland.
- Jag blir förbannad på att vi hela jävla tiden ska tävla mot varandra. Och jag blir förbannad på dokusåporna, säger han.

"Det var teve:s stora satsning det flögs i Busines class. Programledaren var från Göteborg. Han hällde upp champange å han skålade och sa: Nu ska vi stoppa i en säck all gammal sorg. Vi ska underhålla folket med tävlingar och dramatik. Å den som torskar blir i alla fall ett vackert lik."
Så sjunger Stefan i "Jan Banan, Marguerite och Jag" på albumet Fisk i en skål.

Jag har länge trott att det finns en speciell Sundström-publik. Stämmer det?
- Man kunde nog säga det förr, då hade jag min publik. Men efter Allan-plattan så breddades publiken väldigt mycket och nu är det alla möjliga som kommer på mina konserter.