Stefan Sundström gör en konst utav att underhålla
Stefan Sundström är inte den planerande typen. Efter hans senaste spelning i Visby hittade en vän till mig hans låtlista i logen, ett skrynkligt papper där han slarvigt skrivit ned ett antal låtar, bland annat en Ebba Grön-cover eftersom Fjodor nu som då fanns i publiken och några tidiga örhängen från den stökiga och brötiga tiden med kompbandet Apache.
Men jag vill minnas att låtarna på listan inte stämde särskilt väl överens med de sånger han spelat tidigare under kvällen. Inte för att det gjorde någonting. En artist som tar konserten dit den själv vill är alltid mer sympatisk och levande än en kalenderbitare som slaviskt följer ett på förhand uppgjort schema. Stefan är en mästare på att föra en spelning dit han själv vill, med enbart mellansnack och en akustiskt gitarr trollbinder han en publik och får dem att utbrista i den vackraste allsång jag någonsin hört på en gotländsk konsert. "Halleluja, han är nykter i dag" ljuder i en så perfekt harmoni att man rörs till tårar.
Stefan styr publiken previs dit han vill utan att tillsynes anstränga sig det minsta. Han hoppar mellan låtarna, börjar om ibland och snackar bort en stund. Det handlar naturligtvis om rutin, men till största delen beror det på att han älskar det han gör och att publiken älskar honom. Varenda låt sitter - från "Näktergalen" till "Ställ till med kalas" - som en käftsmäll. Eller som ett brev på posten från en kär gammal vän. Men så har det inte alltid varit, han har jobbat hårt och han har inte alltid suttit ned med benen i kors och snackat skit mellan låtarna. Jag minns hur han stökade omkring på en obefintliga scen för snart femton år sedan. Jag var egentligen mycket för ung, men lyckades med slughet smita in ändå. Jag tyckte det var fantastiskt. Musiken utstrålade liv, kåthet och engagemang på en och samma gång. Som ett svenskt The Pogues när The Pogues var som bäst.
Men frågan är vilken Sundström jag föredrar.
Jag tror att det är den senare, den något mer allvarsamme men pillimariske mannen som satt på Munkkällarens scen i onsdagskväll. Som kastar reflekterande blickar inåt. Den man som skriver låtar som "Somna lycklig" och "Johnny Dunder".
För det är alltid tuffare med rebeller som sitter ned istället för att kasta sten på överheten. Jag föredrar min samhällskritik serverad från en man som i samma stund kan sparka mot makten och sjunga en kärleksvisa till den vackraste kvinna han någonsin sett.
Om Sabina gör en konst utav att gå, så gör Stefan Sundström banne mig en konst utav att trollbinda en publik med sin musik.
Så jobbar vi med nyheter