Sterilt tecknade myter med nya aspekter
Författaren har valt att skapa en isande framtidsvision besläktad med dem Aldous Huxley och Karin Boye en gång satte på pränt och konfrontera den med det brölande överhettade kaos som uppstår då asarna, här kallade Klanen, samlas till fest och den oberäknelige Loke sprider magi och död omkring sig.
Orkanpartyt heter boken och i den finns också en ton från Franz Kafkas Processen.
Hanck Orn, bokens huvudperson, kommer att drabbas av de två gränsöverskridningar som är människans viktigaste: den när kärleken slår till och den när döden stjäl den älskade. I Hancks fall handlar det om sonen Toby, stampad ur den döende modern Rachel av våldsverkare och dödad av Loke nästan i förbigående vid den asafest som kallas orkanpartyt.
Romanens starkaste avsnitt handlar om Hancks första möte med sonen. Det sker på en asyl dit han hämtats av de tystlåtna budbringare, som oftast har död att meddela. Han försöker slingra sig undan ansvaret för barnet tills han står vid den kuvös där det ligger, får känna dess huvudskål i handen och möta dess oseende blick. Från den sekunden slipper han inte loss ur kärlekens grepp.
Nästan lika intensiv är skildringen av det korta mötet mellan Hanck och Rachel och hur de drivs in i en omfamning av orgelbrus som två gånger ändrar ton.
Klas Östergrens framställning är stram. Han uttalar i Orkanpartyt också sitt förakt för all sentimental gallimatias och för de diktare som "kan vara diktens värsta fiende". Att han valt att återge den myt ur den isländska gudasagan som berättar om hur skaldekonsten och dess avarter blev tillgängliga för människan, känns självklart.
Han låter också Hanck få Den gamles, det vill säga Odens, uppdrag att skildra kärlekens väsen genom att berätta om sig och Toby. På så vis lösgör sig Hanck ur sorgens förlamning. Också i den sekvensen följer Östergren gammal isländsk förebild, nämligen berättelsen om hur fadern som sörjde sin döde son så han varken åt eller drack till slut lockades att skriva om sin sorg och därmed räddades åter till livet.
Även Orfeusmyten vävs in i romanen. Liksom Orfeus söker sin döda Eurydike ända ner i dödsriket, så följer Hanck också Toby ner till Hels domäner. I en vardaglig dialog övertalar sonen fadern att återgå till livet och bifogar vid avskedet mytens klassiska ord "Vänd dig inte om".
Hanck lever i en värld utan årstider och natur. Solen är ett dödligt hot och strömavbrott katastrofala. Han livnär sig på att reparera och sälja gamla skrivmaskiner som han kommit över hos en skrotsamlare. De betingar skyhöga priser i ett samhälle avhängigt av nyckfull strömtillgång.
Döden är allestädes närvarande. Gängbråk och virus decimerar befolkningen. Liksom Karin Boye i sin förfärande framtidsvision Kallocain lät sina personer förundras över en levande ljuslåga, låter Östergren sina tala om de obegripliga begreppen kälke och snö.
Tyvärr behäftas hans Orkanpartyt med samma defekt som Kallocain. Den blir för steril för att på allvar engagera. Dessutom finns där avsnitt som känns tillkrånglade, ja nästan manierade, då han beskriver asagudarna och deras förehavanden.
Vad som är bokens stora behållning är att Östergren förmått berätta sin historia och utnyttja myterna så att han belyser mänsklig svaghet och mänsklig storhet ur nya aspekter. Han ger också en ny tolkning av myten om Loke, vilken liksom Prometeus fjättrades vid en klippa, men inte för att pinas av en hackande fågel utan av en galldrypande orm.
Östergren hävdar nämligen att när Lokes hustru Sigyn fångar etterdropparna i en skål, så Loke bara behöver plågas medan hon tömmer den, är det inte enbart för att lindra makens plåga utan för att dra ut på hans lidande. Det är hennes hämnd för alla oförrätter han utsatt henne för.
Så jobbar vi med nyheter