Nu vill Stina lära ut hur man gör: Massor av förarbete, ett manus som sitter i ryggraden, närhet till den du intervjuar, ögonkontakt och frågor som leder till att också tittarna får möta människan bakom rollen.
Det handlar om tv, alltså. Inget tidspressat jobb på tidningsredaktioner med noll tid för förberedelser.
Samtidigt berättar hon öppet om sig själv; om självmordsförsök, om en man som slog, om kylan mellan föräldrarna, om vilsenhet och droger när hon var ung.
Hon tror att hennes egna erfarenheter och tillkortakommanden har gjort henne till en bättre intervjuare, orädd och lite luttrad. Säger hon. Hoppas hon.
Personligt
Det Stina berättar om sig själv känns nära, väldigt personligt, liksom när hon med vånda minns den fatala intervjun med den franska filmikonen Catherine Deneuve, som sabbade hela tillställningen inför Stockholms kulturelit.
Eller det långa samtalet med den blyge Ulf Lundell när han skulle fylla 50.
Eller mötet med Khadaffi i ett jättelikt tält i öknen, då Stina var så rädd så att knäna skakade men ändå vågade ställa frågor om hans förlorade makt.
Han hade färget håret, såg hon.
Spretar
Jag tycker att den här boken spretar, som Stina kunde tycka om en intervju som inte blivit helt lyckad. Vilka läsare vänder hon sig till?
Till eleverna i tv-produktion vid Stockholms dramatiska högskola, där hon numera är lärare och professor?
Ja, kanske finns hennes efterträdare här, om nu någon enda i framtiden får en chans till timslånga fördjupade intervjuer i tv, där Robin i dag klämmer in två stycken på en halvtimme och Skavlan minst fem på en timme.
Gäster som oftast är där för att de släppt en skiva eller gett ut en bok, som Stina själv.
Inre "dämoner"
Och menar hon verkligen, genom att lämna ut sig själv så öppet, att en bra intervjuare måste kunna visa upp sina egna "dämoner " (efter I Bergman)? Jag förstår inte riktigt. Inte under tiden man jobbar, väl?
Hon erkänner att hon gjort övertramp, som när hon frågade Madonna om hennes aborter eller frågade La Toya Jackson om hon var oskuld.
Känner motvilja
Hon säger att hon i dag känner en allt större motvilja mot att intervjua, därför att känslan av att snylta på andra människors upplevelse blir allt starkare.
Jag skulle hellre ha läst mer om Stinas eget liv. Det är bara då berättelsen får någon nerv, egentligen.