Stor charm och stor glädje mitt i vreden

ÅRET ÄR 1974. Jag är sex år och sitter i biosalongen. Bredvid mig sitter min mamma. Hon gråter som om det plötsligt blivit straffskatt på permanentvätska. Jag skäms och tycker hon är blödig. "Rännstensungar". Tjejfilm. Och vem är den tjocke Cornelius-mannen med skägget som alla talar om?
Så händer det. Men... Men... De kan väl inte... inte slå sönder rullstolsflickans blomkrukor?! Nej. NEJ! Och dammen brister och jag och mamma faller, bildligt talat, i varandras famn i ett ögonblick av generationsobunden biosorg.
"Förortsungar" är ingen direkt remake av "Rännstensungar", storyn är bitvis helt annorlunda och den har inga konkreta gråtmoment av blomkrukeklass.
Den här gången drivs filmen mer av raseri över hur Sverige år 2006 tar hand om asylsökande i allmänhet och barnen i synnerhet. Den rullstolsbundna Ninni har i "Förortsungar" förvandlats till en flyktingtjej som förlorar sin morfar, den enda trygga punkten i det nya landet. Enter hårdrockar-Gustaf Skarsgård i Cornelis Vreeswijk-rollen kommer aldrig att pappablogga. Men han är allt hon har.
Det finns ett stort mått av betongromantik i "Förortsungar", men det finns också stor charm och stor glädje mitt i vreden.
Musiken, för det är en musikal, är hiphop ultra light med skolteatertexter: "Vi är förortsungar, men här i betongen ä-är vi kungar"och i birollerna hittar vi artister som Dogge och Jennifer Brown som båda klarar sig finfint.
Som helhet är "Förortsungar" en film som med passionerat tonfall tar upp stora frågor med en ung publik. Den hade kunnat bli riktigt pinsam. Den blir riktigt småbra.