Stort tack, du med röda tröjan och stora silverörhängen!

En kväll bestämmer jag mig. Helt plötsligt, framför teven med ostbågspåsen och fullt av smulor i den vita soffan. Nu! I min ålder är det just exakt nu man står i vägskälet. Päronform, med årsringar runt midjan. Eller rädda kvar lite ork och midjemått. Hittar gymnastikinstitutets schema, tisdag, baspass klockan 18. Längst in i garderoben ligger gympakläderna hopknölade. Kliver in i gympahallen med övervunnen nervositet. Skrynklade kläder och ihoptvinade muskler rätas ut i takt med musiken. Det känns inte alls jobbigt. Nästan som att dansa. Koordinationen är inga problem, jag vet hur man gör. Det finns knep. Siktar in mig noga. Väljer en tjej som ser dansant och vältränad ut. Ställer mig en meter bakom, sedan är det bara att lyfta på fötter och händer samtidigt som hon.
Stort tack, du med röda tröjan och stora silverörhängen!

Hösten är eftertänksamhetens tid. Det finns mycket som är märkligt. När jag rest till Italien och Grekland har det hänt att jag blivit bjuden på en apelsin i fruktlundarna. Jag ler stort tillbaka mot den grekiska bonden. Känner mig så välkommen. Hemma igen är just den apelsinen det som gör att jag snart vill åka tillbaka. Men hängande i biggarråträdet i min trädgård ser jag 08-orna passera. Eller som någon kallade dem, 99-or. Ja, de är ju inte riktigt hundra. Men tror ni jag bjöd dem? Ursch, jag är en dålig människa. Ska vi bli fler på den här ön tror jag vi måste ta bättre hand om våra turister än att ge dem taskiga sifferkombinationer. Trivs de, gör de nya små turister. Så enkelt är det.

En frukt kan förändra livet. En dag när min pappa satt på stranden och målade på en tavla kom en gammal man förbi. En globetrotter van att resa. Min pappa delade sitt äpple med palettkniven. De två blev vänner för livet. Även efter att döden skiljt dem åt. Min pappa, som alltid drömde om att resa, behövde inte sin svarta basker på den sista färden. Jag gör mig dåligt i basker. Mannen fick den. Och en fjäder från en örn. På min pappas kista la jag en likadan fjäder. Dagen efter begravningen gick jag och min ärvda vän upp mot huset där min pappa bott. Två örnar seglade på stolta vingar över våra huvuden. Vi ryste av välbehag.

Sedan dess har jag ofta kontakt med den gamla mannen. Och örnarna vakar över mig. Jag har stått mitt på Folkkungagatan i Stockholm och sett örnen segla över mig. En vårdag låg jag på knä på kyrkogården. Då flög örnen över mitt huvud så nära att jag kunde se den rakt i ögonen. Samma dag hittade jag stenen. Ur kalkstenen jag klev på stack det stolta örnhuvudet upp. Den blev världens mest levande gravsten. I sommar åkte vi för att fira 70-årsdagen på kyrkogården, ja det är klart att man måste fira även den som är död. Vi hann inte ens parkera innan örnen svepte lågt över vår bil.
Jag har vant mig att vara övervakad med örnkoll. Och ofta får jag brev från pappas basker. Den åker jorden runt på mannen som på så sätt aldrig känner sig ensam. Transsibiriska järnvägen, Svalbard, Mongoliet och Uzbekistan. Det finns en mening med livet. Och döden.