Sug i "Farväl Falkenberg"
Det finns en särskild stämning och en ton att sugas in i, tycker vår recensent om filmen som är som ett "privat fotoalbum".
"Farväl Falkenberg" ser ut som Jesper Ganslandts hemligaste och mest privata fotoalbum. "De säger att man ska se framåt. Jag tänker bakåt", säger filmens berättarröst och kameran borrar sig rätt in en nostalgisk dimma av barndomsminnen, Super 8-filmer, pojkvänskap och en illusorisk naken realism. Illusorisk eftersom "Farväl Falkenberg" inte är verklighet. Den bara känns så.
Och det är sannerligen på gott och ont. "Det som är botten i dig är också botten i andra", men det här är inte min botten, det är i långa stycken alltför introvert, privat och alltför oengagerande.
Filmspråket och berättandet är definitivt originellt, men originalitet är inte allt - om man inte heter Ruben Östlund och gör filmer som "Gitarrmongot". Den hallucinogena humor som präglar Östlunds produktioner (och för den delen den becksvarta humorn från "Fucking Åmål", en annan debut) är i "Farväl Falkenberg" ersatt av högkoncentrerad nostalgi. Det blir för mycket.
Och ändå... Det finns en stämning här, ett särskilt ljus, en ton som du sugs in i, blir kvar i, vilar i. Det är, som sagt, inte min botten men visst har vi alla vårt eget privata Falkenberg. Just detta Falkenberg söker Jesper Ganslandt. Jag undrar verkligen hur hans nästa film kommer att se ut.
Så jobbar vi med nyheter