Att Eva Ek-Scheffers gobelänger och bildvävar är speciellt arbetskrävande, med växtfärgat garn och sina storlekar är givet. Några av vävarna har det tagit henne fyra år att skapa. Därför har produktionen varit mera av kvalitet än kvantitet och på Konsthallen har Marita och Jon Jonsson lyckats låna samman nästan hälften av hennes livslånga produktion.
Därför var det planerat att hennes verk skulle hänga kvar även den här andra utställningsperioden, nu tillsammans med de gotländska skulptörerna Evert Lindfors, som sedan många år är bosatt i Provence, och Sanny Laurin.
Tyvärr blev Evert Lindfors tvungen att avböja sitt engagemang på grund av sjukdom, och i hans ställe träder den venetianska konstnären Nora Ferruzzi och Julius Göthlin som tidigare i sommar tagit sin examen på Konstakademien i Stockholm.
Handhuggna bjälkar
Sanny Laurin visar nio helt nya skulpturer, ett resultat av vårens arbete, sprungna ur renoveringsarbetet med sin egen konstlada i Burgsvik.
Handhuggna bjälkar och detaljer ur den gamla kalkstensladan har kommit till honom, liksom idéerna att ge dem ett nytt liv i skulptural form.
Det är en härlig, fantasifull och lite oberäknelig grupp skulpturer som kommit till parallellt. De är helt klart knutna till den gotländska landsbygden, kulturen och naturen. Tre av dem har dessutom fått mer eller mindre bearbetade huvuden av sten.
Sanny Laurin berättar gärna om en känslofylld vår efter beskedet att Evert Lindfors inte kunde vara med på utställningen, vilket gjorde arbetet med skulpturerna ännu viktigare.
Som grupp kallar han sina nio skulpturer för "Nature Figures" men de har alla fått sina speciella namn, som "Släktingen", "Kungen" eller "Hemsken". Under slutet av sommaren lär de komma hem till sin lada i Burgsvik och ingå i ett större sammanhang.
Lek med skuggor
Julius Göthlin tog sin mastersexamen i fri konst tidigare i år och till galleriet längst ut på den gotländska sydspetsen har han tagit med sin rumsliga bildvärld i form av collage/måleri. Tyvärr kunde han dock inte medverka vid gårdagens vernissage då han just nu befinner sig någonstans utmed den transsibiriska järnvägen.
Julius har arbetat med att måla olika toner av vitt till grått på papper och kartong som sedan skurits ihop, ibland i flera lager för att skapa arkitektoniska former, skuggor och dagrar, rum och icke-rum, ute och inne.
Historiska tekniker
Spelet mellan rummen, formerna, lådorna, hyllorna pågår i det oändliga och det spontant formade visar sig efter ett tag vara minst av allt godtyckligt. Ett analogt svar på den allt snabbare, effektivare och digitaliserade värld vi lever i, samtidigt en innovationslek med skuggor.
Nora Ferruzzi är den av de fyra konstnärerna som kanske har den mest genuint kulturella och historiska bakgrunden. Sprungen ur en italiensk konstnärfamilj med traditioner som sträcker sig tillbaka till renässansen.
Det abstrakta måleriet på sidensammet döljer många hemligheter med växtfärger och bindemedel och kampen mellan de tre italienska städerna Genua, Lucca och Venedig är omvittnad.
När den spanske scenografen Mariano Fortuny vid förra sekelskiftet kom till Venedig och lierade sig med familjen Furrazzi tog verksamheten återigen fart och i dag är det Nora som för traditionen vidare, bland annat hade hon en större utställning på Röhsska konstmuseet i Göteborg för snart 20 år sedan och Marita Jonsson har beskrivit tekniken och motiven i flera av sina böcker. Mönstren till gobelängerna, tapeterna, tygerna, dukarna hämtar Nora Furrazzi ofta från den venetianska arkitekturen, exempelvis mosaikerna i San Marcokyrkan.
Själva hantverket är ett tidskrävande arbete där tygerna behandlas med hammare innan färgen trycks med hjälp av tryckstockar och även målas för hand.
Marita Jonsson glädjer sig åt att Nora Furrazzi nu fått en möjlighet att visa upp sitt arbete på Körsbärsgården, då Konsthallen får möjlighet att ge modernitet även åt historiska tekniker.