Svår att bli klok på men enskilt klar
Samtidigt blir hans formulering en grimas åt hela etablissemanget.
Nu kommer hans Samlade dikter ut. Och även ett par av hans osamlade.
Börja läsa bakifrån! Det är det råd jag ger till den som ännu inte låtit sig besegras av denne glasklare men ändå ofta obegriplige Erik Beckman.
I de sena dikterna är de yvigaste språkexperimenten tuktade. Där får tragedin lov att vara tragedi utan att sparras mot parodin. Och där är det mesta relativt enkelt att ta till sig, något som inte kan sägas om merparten av dikterna.
Om det nu rör sig om dikter.
Författaren själv struntade totalt i genrerna. Han överlät åt Bibliotekstjänst att avgöra vad som var poesi och vad som var prosa av det han skrev. Det berättar Fredrik Nyberg i förordet.
Nyberg hävdar att Samlade dikter hör framtiden till. Jag hoppas han har rätt för hos Beckman finns en samlad analys av det som gick snett i det framstegsrusande 1900-talet.
Frenetiskt angriper Beckman en Pär Lagerkvist inom litteraturen och en Jolo inom journalistiken för deras höga, respektive glättiga tonlägen i en vedervärdig värld.
Fredrik Nyberg lyfter fram Beckmans ord "Jag begriper faktiskt inte varför Pär Lagerkvist finns". Och i dikten Röven på båten fullkomligt avrättar Beckman DN:s kåsör Jolo för dennes joller om "middagens begående", "stränderna klippta i sotat papper" och "ett rikt och meningsfullt liv".
Erik Beckman berättar om något totalt väsensskilt: Om ett folkhem där ett nytt "tystare och mildare proletariat" växt fram, som inte förmår att förse sig därför att dess individer är "dumma, lata eller svaga".
Hans sagesman och delvis också hans alter ego är ovan nämnde Röven. Denne skiter i alltihop, globalisering, slit och släng och det hela, sedan han insett att i hans värld finns bara tretton hederliga individer, hans grisar.
Med kolsvart allvar ger sig Erik Beckman i kast med vår tids största trauma, Förintelsen. Han gör det i samlingen Två dikter från 1887.
Äcklad vänder han sig mot hur författare, uttolkare och andra profiterat på ämnet och tvekar att själv ta upp det. Likväl gör han det, driven av vissheten att vi måste "återuppta och få slut på arbetet i Auschwitz ".
"Det är de dödas språk vi måste nå och översätta" skriver han i sin storartade diktsvit, där han kontrasterar gryningens fågeljubel mot den sammanpackade människomassan i dödens tåg. Och han hamrar in: "Vi vill inte bli delaktiga i en skönhetsupplevelse."
Framtiden måste få möta Erik Beckman också av det skälet att han är det kanske mest flagranta exemplet på hur långt en egensinnig svensk poet från andra hälften av 1900-talet kunde driva sitt dribblande med ord och syntax.
Utanför alla ismer tänjde och vred han språket så hans texter fortfarande gnisslar, irriterar, retar och kräver. Men egentligen tycks det vara tystnaden han värderade högst; den mellan två människor som älskar varandra.
Orfeus, av oss förhånad då han tillåts brista ut i sång på operascenerna trots att det bara är hans tystnad som kan rädda Eurydike, blir ett exempel.
Också om det privata bör man tiga, tycks Beckman anse. "Det personliga är ospelbart", är hans kommentar. Kanske är det därför den enda dikt som direkt nämner en händelse i hans liv, födelsen av dottern Eva, finns bland samlingens tre fram tills nu opublicerade.
Erik Beckman föddes i Vänersborg 1935, växte upp i Rämmen i Värmland studerade i Uppsala och Lund, var folkhögskolelärare, skrev tjugo böcker och dog 1995.
Han är svår att bli klok på men i varje enskildhet är han klar och konkret. Och den som gillar tankegåtor har en guldgruva i hans dikter.
Man vet inte var man hamnar när han skriver om kryss i tapeter som utmärker var väggurtagen skall sitta.
Även om han säger: "Det kan väl inte vara så jävla märkvärdigt heller", så är det just det det är.
Så jobbar vi med nyheter