Orden och uttrycken är viktiga, inte minst i kulturdebatten. Så låt mig ta fasta på ordet "förmäten". Ett ord som jag hittills inte fått åtnjuta som kulturdebattör. Ett ord som jag själv nog mönstrat ut ur min vokabulär.
Jag blir nyfiken på ordet och går till ordböckerna. Norstedts ordbok: "som framför alltför oblyga krav eller anspråk". Jo, så har det alltså uppfattats. I andra ordböcker är "anspråksfull", "pretentiös" och "oblyg" genomgående synonymer. Ordet kommer från medellågtyskans vormeten, vilket betyder pretentiös eller egentligen "mäta fel".
I Svenska Akademiens tunga "Svensk Ordbok" hittar jag en bra mening: "Han är förmäten nog att tro att han kan bestämma över dem". Där satt den! Här kommer någon utifrån och tror sig kunna bestämma. Aj, aj, aj! Se men inte röra.
Angelägen tanke
Påståendet att jag recenserar det nya kulturrådet är fel, vilket också framgår av mitt tidigare inlägg, som jag inte skall upprepa här. Men bakgrunden tvingas jag påminna om här och nu. Den ligger ett par år bakåt i tiden. Alltså långt före den nykomponerade Kulturnämnden.
Våren 2009 förde jag fram idén om ett kulturråd på Gotland vid en kultursammandragning på Roxy. Jag vill minnas att det var en videopresentation i anslutning till Kulturutredningen, med efterföljande debatt i salen.
Det kändes angeläget att Gotland skulle kunna ha ett eget kulturråd då kommunen var på gång att bli kulturregion. Sammansättningen borde begränsas till 7-8 personer, noga utvalda, som aktivt och sakkunnigt kunde bistå Kulturnämnden. Det var min tanke.
Tvivlar inte på avsikten
Kulturnämndens företrädare vid det tillfället trodde inte på ett kulturråd, men skulle överväga behov av någon form av referensgrupp. Nu kommer alltså denna "referensgrupp" med benämningen kulturråd.
Jag tvivlar inte på kulturnämndens ärliga avsikter därom. Kulturrådet skall få sin chans, tro mig. Men jag är förmäten nog att ha mina dubier.
Förmäten, sa Måns.
För maten var ordet, sa Bill.
För mätt, sa Bull.