Bland nutida deckarförfattare brukar jag hålla fram två som mina favoriter, norrmannen Jo Nesbö och amerikanen Michael Connelly. Men det finns en tredje, Han heter Arnaldur Indridason och av namnet förstås att han är islänning.
Nu finns en åttonde bok av honom översatt till svenska, Svart himmel. Jag har läst ett par av hans tidigare böcker. En av dem tyckte jag var mycket bra, Mannen i sjön som kom ut 2006.
Med Svart himmel har han fått till en berättelse minst lika bra som Mannen i sjön. Den enorma bankkrisen på Island finns med som en viktig ingrediens i en historia som egentligen innehåller två fall, som löper genom boken parallellt.
Boken inleds med en mördare som förbereder en mycket rå avrättning av en äldre man. Avrättningen föregås i sin tur av en utdragen tortyr. Motivet framstår snart som hämnd för vad mördaren, en småkriminell alkoholist, fått utstå som barn.
Samtidigt pågår ett fall som ser ut att handla om utpressning och en kvinna som hittas misshandlad till döds. Men det som från början pekar mot utpressning och sexuella partnerbyten byter inriktning. Handlingen knyts istället ihop med de stora bankskandalerna på Island.
Intrigerna är skickligt uppbyggda och läsaren anar inte vart handlingen kommer att leda fram till förrän ganska sent i boken.
Nu är inte ordinarie huvudperson, den excentriske polismannen Erlendur Sveinsson med, annat än att han omnämns och sägs vara på semester någonstans på östra Island.
I stället är det en av hans underhuggare, Sigurdur Óli, som leder polisarbetet. En mycket osympatisk man, nästan helt i avsaknad av empati. Framför allt gäller det människor han möter som polis och som kommit helt på sned i livet.
En sak tycker jag är klar. Det finns absolut inga lyckliga slut i Svart himmel. En titel som för övrigt får sin förklaring i boken.
Ska jag betygsätta Svart himmel så får den på en femgradig skala en fyra.