"Svarta nejlikan" spelades in bland tortyrkamrar i Chile
Nya svenska filmen "Svarta nejlikan"spelades in på blodig mark - den chilenska Nationalstadion i Santiago där tiotusentals hölls fångna under militärkuppen.
Foto:
-Det var ruggigt att komma dit. Jättekonstigt. Det kändes nästan som att vi gjorde geschäft av det, säger Michael Nyqvist om inspelningen på stadion.
-Jag blev helt enkelt rädd. Det var som att komma in på Auschwitz. De hade öppnat en korridor som varit stängd sedan juntan försvann, den var en ren begravningsplats. Först var det alldeles tyst. Sedan började det chilenska teamet berätta: "Där dog min pappa, min farfar satt där..." Omklädningsrummen där fångarna låg fanns kvar, liksom tortyrredskap som järnsängar för eltortyr.
*
Michael Nyqvist kom också i ofrivillig kontakt med kuppledaren själv - generalen Augusto Pinochet som avled i december i fjol.
-Vi var inbjudna till hans grannar på grillfest, och på andra sidan staketet satt han. Ingen pratade med honom. Alla hatade honom då eftersom det avslöjats att han förskingrat statens pengar. Min assistent hade jobbat på McDonalds och berättade att när familjen Pinochet kom in loskade hela personalen i deras hamburgare.
Michael Nyqvist var tolv år vid tiden för militärkuppen. Vilka är hans minnen från händelserna i Chile?
-Jag minns när "Rapport"-fotografen blev skjuten. Det var som skottet i Saigon för mig. Och så kommer jag ihåg när Harald Edelstam kom hem och var upprörd i tv.
-Det här var ju en tid av militärdiktaturer. Franco satt fortfarande vid makten i Spanien. Grekland, Portugal och Argentina kändes nära. Sedan kom jag mer och mer in i chilenska kretsar och började jobba på ett chilenskt kollo.
*
Michael Nyqvist säger att han känner en motvillig beundran för den sortens män som Harald Edelstam representerar, starka män ur hans pappas generation.
-De är lika skrämmande som intressanta. De kan angöra en brygga, de har pennknivar och är ofta väldigt charmerande - men samtidigt väldigt iskalla. Jag får en bild av en pappa som kör bil med barnen i baksätet: "Är ni åksjuka? Bara svälj!"
-Jag ser Edelstam som klassresenär, en sorts aristokratisk anarkist. Han gjorde säkert fel både här och där och tog väl i för mycket ibland. Men vad jag kan sakna från den tiden är att Sverige var så kaxigt. Vi var inte rädda för att höja rösten och protestera.
Så jobbar vi med nyheter