Svåruthärdlig läsning om de svenska koncentrationslägren

Oerhört mycket har skrivits om Sverige och andra världskriget. Mycket av debatt och dokumentation har dessutom riktat in sig på alla svenska eftergifter till Nazityskland. Ändå har den fulaste fisken av alla till dags dato slunkit ur nätet.
Visste du att svenska regeringen drev summa fjorton (14) "koncentrationsläger" runt om i landet åren 1940-46?
Ungefär tretusen (3 000) personer internerades. När verksamheten stod på topp satt ungefär ettusenfemhundra (1 500) misstänkta "utlänningar" bakom taggtråd.
Efter sextio år har detta avslöjats av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg i en bok med den förskräckande titeln "Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga". Boken är lättläst men svåruthärdlig.

*
Vilka placerades i lägren? Vad är en misstänkt utlänning för något? Författarna visar att urvalet bestämdes av krigsläget. När Hitler var på topp burade Socialstyrelsen in flyktingar med vänstersympatier, i första hand tyska kommunister. Tanken var att sådana kanske kunde spionera åt Sovjetunionen.
Författarna menar att det verkliga skälet var att behaga Hitler, att alltså försöka avvända det till synes överhängande tyska invasionshotet.
Men lägren vid denna bruna tid innehöll också syndikalister, vänstersocialdemokrater, polska nationalister och faktiskt också någon enstaka nazist. Antinazister och judar som flytt ur de tyska koncentrationsläger hamnade i läger igen. Utan att veta varför och utan möjlighet att bestrida. Lägerfångarna var "rättslösa".
Ett exempel: Korvgubben i Hälsingborg uppgavs vintern 1939-40 ha röjt sympatier för Sovjet i vinterkriget mot Finland. Mannen togs in för förhör av polisen och erkände. Säpo, Socialstyrelsen och Utlänningsnämnden kopplades in och klassade mannen som en allvarlig säkerhetsrisk. Socialstyrelsen beslutade att internera mannen på obestämd tid i Långmora läger i Dalarna.

*
Två år senare avrådde polisen bestämt från att släppa mannen fri. Visserligen gick det inte att bevisa att han bedrivit kommunistisk propaganda men han var "sluten och lömsk".
Vem mannen var? Tysk fackföreningsman och socialdemokrat och som sådan gripen och misshandlad av SA-män. Deltog i det underjordiska motståndet mot nazismen. Flydde till Sverige och Helsingborg där den socialdemokratiska arbetarekommunen stått för hans uppehälle tills han hittade jobbet i korvkiosken.
Sommaren 1943 blev han fri. Typiskt - Röda armén hade nu fått ett säkert övertag. Dags att släppa ut de röda, dags att bura in de bruna. Dessutom lämnades tyska desertörer inte längre ut till tyska krigsmakten för att avrättas utan placerades i läger. Nu var det dags att ställa sig in hos de nya segrarmakterna, menar författarna.

*
En speciell obehaglighet är att läsa om det okänsliga bemötandet vid krigsslutet av de kvinnor som hämtats från de tyska döds- och koncentrationslägren. Där var den stora faran kvinnornas sexuella "lösaktighet" - ett hot mot bygdens moral. Inte heller var dessa kvinnor tillräckligt noggranna med städningen. Och deras sömnad var "slarvig och hafsig"!
Vem bar ansvaret? Naturligtvis samlingsregeringen Hansson där alla partier var med utom kommunisterna. Ändå är det två berömda socialdemokrater som står för initiativ och handläggning: Gustav Möller och Tage Erlander.
Möller var den svenska välfärdspolitikens fader och socialminister. Under honom sorterade Socialstyrelsen. Erlander var Möllers statssekreterare och högra hand. Bristen på dokument är påfallande men ingen tvekan kan råda: Möller-Erlander kontrollerade interneringspolitiken från början till slut. Något Erlander aldrig velat kännas vid.

*
Jag tror inte riktigt på författarnas orsaksanalys. Möller var som de själva säger utpräglad antinazist. Han vågade gå emot transiteringen av division Engelbrecht sommaren 1941. Varför skulle han då söka blidka Hitler med "koncentrationslägren", något som denne aldrig begärt och förmodligen inte brydde sig mycket om?
Istället bör lägren ses mot bakgrund av kampen om makten i Sverige. De tyskvänliga satt på alltför många kommandoposter här hemma. Kungen, Högern, ÖB, polisen, ämbetsmännen och så vidare ville få bort regeringen och socialdemokraterna och förbjuda kommunistpartiet.
Bara genom att offra neutralitetspolitiken - och som i det här fallet mänskliga rättigheter - kunde regeringen Hansson hålla sig kvar.
Går det då tala om "koncentrationsläger"? Det förekom ju ingen tortyr som i Tyskland eller Guantanamo. Författarna ansluter sig till den definition Anne Applebaum gett i sin bok om Gulag. Koncentrationsläger är en plats dit en person förts på grund av vad hon ÄR, inte på grund av vad hon GJORT. Men här leder termen fel eftersom läsaren ofelbart associerar till de nazityska gräsligheterna. Att vi hade uppsamlingsläger var illa nog.
Hur har svensk historieforskning lyckats hålla tyst i sextio (60) år?