Författaren och akademiledamoten Birgitta Trotzig avled natten till söndagen, 81 år gammal. Med ett säreget språk och en motivsfär som ofta kretsade kring skuld och frigörelse skrev hon in sig i den svenska litteraturhistorien.
- Hon hade en absolut egenart, hon var inte lik någon annan, säger författaren och akademiledamoten Per Wästberg.
Birgitta Trotzig led av Parkinsons sjukdom och hade under en längre tid inte kunnat närvara vid Svenska Akademiens möten. Trots sjukdomen höll hon kontakt med sina kollegor och bibehöll sin intensiva närvaro.
Birgitta Trotzig debuterade 1951 med berättelsetriptyken "Ur de älskandes liv". 1955 konverterade hon till katolicismen, och religionen och myten är en viktig del av hennes böcker. I "De utsatta" från 1957 utgick hon från Bibelns berättelse om hur Abraham valde att offra sonen Isak. Hennes böcker var dock knappast några lovsånger till Gud, utan vittnade snarare om människans utsatthet och om Guds frånvaro.
Många framhåller romanen "Dykungens dotter" från 1985 som hennes främsta verk. Boken hämtade titel och motiv från HC Andersens sagovärld. Med ett poetiskt besvärjande språk beskrev hon en kvinna som lämnade sitt hem när hon blivit gravid utom äktenskapet.
- Birgitta Trotzig vidgade gränsen mot det outsägliga, tog fram okända skikt hos människan och gestaltade förnedringens villkor och nådens ögonblick - denna paradox som fanns där hela tiden, säger Per Wästberg.
Hon rörde sig över genregränserna, skrev romaner, dikter och prosadikter. Hennes språk brukar ömsom beskrivas som starkt och särpräglat, ömsom som dunkelt och svårtillgängligt. Hon var föremål för avhandlingar, rönte stort intresse i den akademiska världen och belönades med litterära priser som Aniarapriset och Pilotpriset.