Hildebrandt följde nyligen ett svenskt stridsgäng som "inbäddad" reporter.
Hon är med vid ständiga bakhåll där stridsfordonen sprängs, välter och inringas. Soldater såras och dödas och blir ofta märkta för livet.
Situationen ute i byarna ter sig desperat. Talibanerna är på frammarsch och styrda från Pakistan. Folket är på 1200-talsnivå och helt kontrollerade av sina mullor och äldste.
Kvinnorna och flickorna behandlas som slavar. De får inte ens tilltalas.
Det är landsbygden som behöver bistånd men det hamnar ändå i fel fickor i Kabul - även det svenska. Landsbygden är för farlig för biståndsarbetarna.
Framsteg görs
Trots detta tycker Hildebrandt inte att landet ska överges. Vissa framsteg görs. En del flickor får gå i skola och någorlunda fria val har hållits.
Och de svenska pojkarna - och flickorna - tror att de kan hjälpa de goda afghanerna. Lämnar Sverige nu - som Aftonbladet och (v) vill - har de riskerat livet förgäves.
Författaren döljer inte att soldaterna också motiveras av det häftigaste - striden. Krig är världens adrenalinkick. Aldrig lever människan så intensivt som då. Samhörigheten med gruppen betyder allt.
Att svika kamraterna är otänkbart. Så övervinns rädslan. En inbäddad reporter blir en i gänget och tänker med hjärtat. Hildebrandts reportage är en partsinlaga.
Vi är i krig
Visst bör soldaterna stödjas när de väl är utskickade. Visst bör allmänheten upplysas om att vi är i krig när vi nu är det.
Men hela bilden måste granskas. Varför hamnade vi i Afghanistan? För att bygga skolor? Eller för att smyga oss in i Nato?
Om engagemanget utvecklas till något annat - bör vi inte då dra oss ur?