Svenska flaggans dag 6 juni 1941. Högerledaren Gösta Bagge höll tal i Visby. "Då passerade tyska trupptransportfartyg staden, omgivna av svenska spaningsflygplan. Ett handfast bevis för att tyskarna laddade upp i Finland."
Vad tänkte visbyborna? Att vi redan stod på Tysklands sida?
Försvarsstaben visste att Hitler laddade för ett anfall på Sovjet. Den visste också att tyskarna inte ville anfalla Sverige. 1940-42 kunde svenskarna allt om tyskarnas planer! En matematikprofessor hade knäckt tyskarnas kodsystem.
"Midsommarkrisen"
Ändå föll vi undan för Hitlers hotelser. Per Albin Hansson drev igenom ett ja till genommarsch för tyskarna från Norge till Finland. Socialdemokraterna ville säga nej men röstade till slut ja. Per Albin försvagade sin ställning bland partikamraterna.
Hur tänkte Per Albin?
Samtliga borgerliga partier, kungen och utrikesminister Günther ville vika sig för tyskarna. Högerledaren och ÖB ville gå in i kriget på Finland-Tysklands sida! Viktigast var att hålla ihop regeringen, resonerade Per Albin.
Ett annorlunda Sverige
Det händer något fantastiskt när jag läser boken, något som författaren säkert inte avsett. Mer och mer förstår jag, att 30-40-talens svenskar tänkte radikalt annorlunda än vi. Det var inte så att nazisterna lockade. Det var Folkhemmet, en modern välfärdsstat, som drog.
Men - svenskarna tänkte inte "modernt". Istället var vi småstatsegoistiska, invandringsfientliga och ganska rastänkande och fattade inte att Hitler förberedde folkutrotning. Kriget igenom påstod vår landsfader att kriget stod mellan "stormakterna" där Sverige ville ha "hjärtliga relationer" med alla krigförande.
Huvuduppgiften var att trygga importen från Tyskland. Åmark visar att Sverige var mer beroende av det tyska kolet än tyskarna var av den mångomtalade svenska järnmalmen!
Främlingsfientliga Sverige gick igenom en "lärprocess" under kriget. När Hitler började deportera nordiska brödrafolk vaknade den nedtystade pressen upp. Detta var folk som vi! Gränserna öppnades, hjälpaktioner kom igång. Mest hjälp gavs till dem som stod oss närmast.
Anpassning...eller?
Åmark ser kriget som ett krig mellan "demokratierna" och Ondskan själv, men fronten mot Hitler var föga demokratisk. Stalindiktaturen krossade Hitlertyskland. Stödet till judarna uteblev.
Överhuvud är "demokratiernas" motståndsfront än idag mycket av en propagandafloskel. Har vi kanske inte samarbetat med Mubaraks terrorregim i 30 år?
Åmark letar tillfällen där Sverige hade realistiska möjligheter att bjuda Hitler motstånd. Han avvisar allt ohistoriskt moraliserande utifrån dagens ståndpunkt. Endast hållbara fakta godtas. Märklig är hans rekonstruktion av ett annorlunda Sverige.
Boken är oumbärlig.