Sveriges främste skald

Låt mig säga det med en gång: Göran Häggs biografi om Stagnelius är ett storverk. Till synes utan möda benar han upp de många problemen kring prästsonen från Gärdslösa (Öland). Och Hägg tvekar inte: Stagnelius är vår främste skald, långt framom sina samtida medtävlare Tegnér och Atterbom. Hade han skrivit på ett världsspråk hade han räknats till Europas stora romantiker. Tyvärr går hans suveräna ordmusik inte att översätta.
Vilka är då problemen? De består kort sagt i att detta geni blivit förtalad två gånger. Först av sina medtävlare under sin korta livstid (1793-1823). Sen av tongivande littteraturhistoriker, läs Fredrik Böök, under 1900-talet.

*
Visserligen anade flera samtida litteraturbedömare att Stagnelius var det stora romantiska geniet. Men den intrigante Tegnér såg sin ställning hotad och lyckades sätta p för ett erkännande av konkurrenten i vardande. Och när den svenska litteraturkritikens nestor Fredrik Böök sent omsider gav Stagnelius en plats i solen gjorde han det på ett dubbelbottnat sätt. Till slut förnekade han sina egna forskningsresultat genom att presentera en förljugen söndagsskolebild av en Nationalskald. Istället för att tala om att skalden söp och knarkade ihjäl sig moraliskt dödad av Tegnér, den Nationalskald som för Böök var nummer ett!
Alltså: först stoppad, senare helgonförklarad.
Mycket av Stagnelius elände måste förklaras utifrån faderns hårdhet och nonchalans. Sannerligen ingen prästgårdsidyll, säger Hägg. Biskopsbarn brukar få en plats i eliten. Men alla bröderna Stagnelius rasade på den sociala skalan och slutade i större eller mindre elände.
Efter studier i Uppsala i spritångornas och bordellernas tecken blev den unge mannen "kanslist" - kopist - i regeringskansliet. Många av Karl den XIV Johans kungliga brev var skrivna med Stagnelius prydliga pictur. Ett hårt jobb - det gällde att hanka sig fram i åratal, ofta årtionden, innan man blev befordrad och kunde få lön!

*
Flera gånger måste Stagnelius avbryta träldomen i kungliga huvudstaden. Han hade inget annat val än att tillbringa avbrottet i det känslokalla föräldrahemmet. Lägg därtill att den tidens lantliga Öland säkert var extremt intolerant mot en misslyckad, ful, försupen och världsfrämmande prästson. Skrev han inte vers också?
Det egendomliga med Stagnelius är att vi inte vet så värst mycket mer om hans person än vi vet om Shakespeare - och om denne vet vi ingenting. Vi vet inte ens hur han såg ut. Teckningar och omdömen är av alldeles för sent datum. Hägg rensar bort de mest orimliga uppgifterna om skaldens monsteraktiga fulhet och extrema förfall.
En sak är säker. Oavsett var han befinner sig diktar Stagnelius - frenetiskt. Och hans utveckling mot mästerskap kan klarläggas i detalj. Hägg lyckas med konststycket att på ett lättfattligt sätt visa hur romantikens och den så kallade "gnosticismens" (frälsning genom visdom) idéer förlöst skaldens fantasi. Är inte våra drömmar och inre syner verkligare och viktigare än den så kallade "verkligheten"? På frågan om en viss helgonlegend är sann svarar den kätterske prästsonen:

Vad mer om hon är diktad mina vänner?
I diktens glas det eviga sig speglar:
Allt vad som händer ingen sanning hyser,
Blott vad som aldrig händer, det är sant.
(Ur den "dramatiska skaldedikten" Martyrerna)
Enligt Hägg kombineras här gnosticismens syn på sinnevärlden som en förvillelse med romantikens uppfattning av dikten som en högre verklighet.
Stagnelius upplevde att det fanns en väg ur kaos och elände:

Därföre gläds, o vän, och sjung
i bedrövelsens mörker
Natten är dagens mor,
Kaos är granne med Gud.
(Ur elegin Vän! I förödelsens stund)