Katarina Harrison Lindbergh föddes i Göteborg 1976. Hon växte upp i småländska Oskarshamn, men bor sedan några år i Åkarp i Skåne tillsammans med sin man, historikern Dick Harrisson. Efter studier i litteraturvetenskap, historia och nordiska språk blev hon gymnasielärare.
Ingen fackbok fanns
De senaste åren har hon arbetat som frilansande korrekturläsare, lektör och redaktör på Nordstedts förlag.
I våras debuterade hon med boken "Vampyrernas historia", en populärvetenskapligt skriven fackbok om gengångare och blodsugare från Mesopotamien till i dag.
- Det är ganska svårt att försörja sig som korrekturläsare, därför fick jag idén om att skriva en bok. I samma stund pågick en vampyrboom inom film och litteratur. Jag började leta efter en svensk fackbok på temat, men det fanns ingen. Jag frågade Nordstedts om de var intresserade av en sådan bok och de var de. Svårare än så var det inte, säger Katarina Harrison Lindbergh.
Vampyrer genom tiderna
Katarina var ingen vampyrnörd innan hon satte igång med skrivandet, tvärtom. Likt ett blankt blad ställde hon sig inför uppgiften.
- Jag gjorde research samtidigt som jag skrev och utvecklade en noga disciplin för när och hur jag skulle arbeta, säger hon.
Boken har blivit en djuplodande översikt av vampyrer och vampyrföreställningar genom tiderna. Läsaren tas med på en resa från de blodtörstiga avgrundsdemonerna i Mesopotamien 4 000 år bakåt i tiden, till de lika sensuella som livsfarliga vampyrerna i tv-serien True Blood.
För första gången någonsin får dessutom de skandinaviska vampyrtraditionerna utrymme i en populärvetenskaplig bok. Bockstensmannen i Varberg och Taksteinarn på Gotland samsas med den danske regissören Carl Theodor Dreyers vampyrfilm från 1931 och John Ajvide Lindqvists barnvampyr i Låt den rätte komma in.
Ingen ro i själen
- Innan vampyren blev den vampyr som författare dikterade i sina böcker i början av 1900-talet, berättade man historier om gengångare. Det innefattade människor som inte hade fått ro i sin själ och som skulle hämnas sitt hårda liv eller tragiska död. Man beskyllde gengångare för att sprida sjukdomar i bygden, likaså om ett fönster var sönderslaget hade en gengångare varit framme. Taksteinarn är ett exempel på en sådan.
Nutida vampyrer
I Lärbro kyrka finns en gravsten över Nicolaus Takstens, som dog år 1274. Enligt sägnen var han i princip enväldig i socknen. Prästen fick till exempel inte börja gudstjänsten innan han hade kommit. Takstens testade sin makt genom att ofta komma försent till gudstjänsterna, vilket retade de andra bönderna. Vid ett tillfälle förmådde prästen att börja gudstjänsten trots att Taksteinarn inte hade kommit. Då han fick höra detta, blev han rosenrasande och högg ner prästen.
Enligt sägen blev Taksteinarns översitteri mer och mer odrägligt, varpå bönderna gaddade ihop sig och slutligen slog ihjäl honom i hans hus. En handling som fick honom att komma tillbaka från de döda och spöka på gården i Lärbro.
I Katarinas bok berättas det även om verkliga personer, sådana som i efterhand har kallats vampyrer och som själva anser att de är vampyrer i dag. Här möter vi nutida vampyrsekter med bloddrickare och deras donatorer.
Blod som dryck
- De finns de personer som hävdar att de måste dricka blod för att överleva, men de dricker väldigt små mänger. Skulle en människa häva i sig ett dricksglas med blod skulle han eller hon genast bli väldigt sjuk och illamående. Det är inget att rekommendera, säger Katarina Harrison Lindbergh.