DU&JAG
Det handlar om att hitta det genuina och innehållsrika, något handfast i en flyende digitaliserad värld. Henrik Francke är entusiasten som skrivit boken ”Tälj”.
Vi nutidsmänniskor rider på spetsen av världshistoriens samlade kunskap, men vad händer om vi kastas tillbaka till tiden för Kristi födelse?
Det är en tankelek han gärna återvänder till, Henrik. För att få perspektiv.
– Jag kan Excel, jaha? Vad har jag för nytta av det? Eller beräkna hållfasthet eller redigera en text…jag brukar komma fram till att jag egentligen inte kan någonting alls.
Säger han, skrattar lätt. En sanning det som så klart har sin modifikation, ty den mesta kunskap är såväl färskvara som anpassad till den tid i vilken den är relevant.
Men så finns det vissa arv rotade i människan som går att härleda till förhistorisk tid. Som att göra eld, baka bröd och tälja fram ting ur klabbar av björk eller ene.
Henrik Francke är frilansskribent och har en gedigen räcka böcker bakom sig. ”Tälj” är skriven tillsammans med finsnickaren Hannes Dahlrot och gavs ut i februari på förlaget Natur&Kultur. Tidigare har Henrik publicerat böcker om bland annat surdegsbröd, odling av asiatiska grönsaker och genuint mathantverk.
Det är ett sökande efter det som är ”på riktigt” som tycks besjäla honom. Jakten på det långsamma och genuina, på en plats där han har tid även för väntan.
Det var bland annat det som förde honom till Gotland för fyra år sedan. Utan någon annan anknytning än en tidigare cykelsemester flyttade han och dåvarande sambon, numera hustrun, Lotta till ön för att de ansåg att det var för långt till Australien.
För jodå Australien var en ursprunglig om än kortvarig tanke, dock grundad i längtan efter förändring.
– Vi bodde på Söder där livet bara gick på, ett år till där skulle bara bli ytterligare ett år utan djupare avtryck. Så vi tog tag i våra liv och så blev det Gotland.
Ett Australien i miniatyr i den meningen att de då lade ett hav mellan sig och sin historia, en flytt som krävde sina avsked och noggranna beslut.
På vilket sätt är Gotland och Väskinde mer på riktigt än Söder i Stockholm?
– Inte så mycket folk, inte samma tempo, en analog plats där man kan odla sina grönsaker och gå ut i kalsongerna på morgonen.
Och odlar gör de (och för all del hottar ut i kallingarna också): jordärtskockor, sparris, potatisen är jättefin, men hallonen har dött och majsen och flädern går inte alls.
– Allt är ett långsamt lärande, precis det jag söker och alltid har sökt.
Paradoxalt nog har familjen, nu utökad med två barn, just bestämt sig att återvända till fastlandet. Efter sommaren går lasset till Uppsala, där Henrik växte upp och gick i skola.
– Det som var bra här i början blev till problem, den relativa isoleringen blev kännbar när barnen kom, utan familj, släkt eller tidigare vänner har det varit svårt. Det jag kommer att ta med mig är känslan av lugn. Och så täljandet.
”När det är grå dag/tar jag träklubba/och stämjärn/hugger stickor/och spån/ur tystnaden/Ibland lyfter jag fram/ en trägubbe/som gått vilse i årsringarna”
Bengt Cidden Andersson ur diktsamlingen ”Karl Viktor Persson och andra byggjobbare”.
Henrik hittade täljandet via yogan. Den inre harmoni och det mentala lugn han upplevde där fanns inte tid till när två blev fyra.
Istället fann han sig om kvällen, när de små nattats, knappandes på sin smartphone och kände irritationen växa över att inte göra något, som han uttrycker det, ”mer vettigt”.
Att han hittade just täljandet är otippat.
Hans tidigare erfarenhet var ringa, några drag under skolans slöjdtimmar bara. Och ingen hantverkstradition finns heller i släkten, hos Franckes lagades det som gick sönder med silvertejp och ståltråd.
Men så kom han att tänka på den där avlägset bekante finsnickaren, honom han sedan kom att göra boken tillsammans med. En person som visade sig vara besjälad av snidandet, i lägenheten vid Möllevången i Malmö finns såväl huggkubbe som hyvelbänk.
– Jag slog en signal och bad honom lära mig grunderna. Det var en liten inlärningskurva, men sedan upplevde jag snart samma lugn som inom yogan.
Berätta.
– Det kan gå timmar när jag bara låter tankarna vandra. Jag kan tänka på räkningar också, men det krävs en del koncentration så många tankar kretsar kring träet som material.
Solen lyser på oss den här dagen, träden blåser sina vårgröna fanfarer och här sitter vi under bladverk och krona och är en länk in i framtiden, barn av den tid som har den brantaste förändringskurvan mänskligheten någonsin skådat.
– Trä är ett så fascinerande ämne, alla snickarutbildningar borde börja med att sitta och tälja i ett halvår. Ett exakt knivsnitt får en yta som aldrig går att sandpappra fram…
…säger Henrik och spinner vidare i sin ohejdade entusiasm, om varje golvlist som har sitt ursprung i en skog, planterad och brukad av tysta män med valkiga nävar.
Det är vad täljandet handlar om för honom. Att närma sig det genuina i en på många sätt rotlös tid.
Det digitala flödet slutar aldrig flöda, vem är jag i allt det här? Alla andra gör saker, vad har jag gjort? Mobilen som kollas 180 gånger om dagen, ”likes” som bekräftar den sida av oss vi väljer att visa. Ständiga frågor om identitet.
– Att istället tälja en slev och ge bort till någon som faktiskt blir glad, att verkligen skapa något beständigt ger ett helt annat välbefinnande, så är det faktiskt. Även om jag fortfarande håller på att lära mig.
Från ingenting till en passion för täljandet, vad har det berättat för dig själv om dig som människa?
– Egentligen ingenting, hela mitt liv har handlat om det här sökandet. Jag har fermenterat egen tabasco, den ska stå i tre månader fast den går att köpa på Ica. Jag älskar att laga mat i vår murade stenugn, man måste älska själva processen, det är hemligheten.
Många som köpt boken ”Tälj” på nätet har även beställt böcker om självhjälp. Henrik har själv aldrig varit i närheten av utbrändhet, men vet att det han ägnar sig åt anses ha en läkande effekt.
Henrik Francke är, precis som jag, född i den analoga tid då allt gick långsammare och var mindre tillgängligt. Det är vår verklighet och vår referens.
För dem som växer upp i dag är just det digitala verklighet och på riktigt. Henrik lägger ingen värdering i det, säger han, men vi som har ett ben i var tid behöver verktyg för att förhålla oss till det nya.
– De unga i dag vet inte vad internet är, det är så självklart att det inte behöver preciseras, det bara ÄR.
Det enda vi vet är att det här bara är början. På gång är förarlösa bilar, att få varor hemlevererade innan de ens är beställda, nutiden är science fiction.
Yogakurser, terepeuter, surdegsbak, täljande, härom året kom en bok om att stapla ved…allt det där säger en del om vår tid, tänker jag.
– Jo, att vi som var med före det digitala söker en förankring i den verklighet vi känner igen. Vi försöker vara lika rationella som våra digitala redskap och det går ju inte.
Henrik säger att täljandet för honom är som schack, ett slags strategispel:
– Hur ska jag komma förbi den här kvisten, hur ska jag lägg det här snittet, vågar jag skära mot tummen nu?
Ibland blir resultatet en smörkniv, ibland en sked, någon gång har han hängt med gubbarna på täljjuntan i Väskinde där det pratas om allt och ibland ingenting alls; vuxna män som gör saker tillsammans.
– Och ibland täljer jag bara på en måfå-pinne och låter tankarna gå.
För dig som blir sugen: Skaffa en vass kniv, går att hitta för en hundring. Björk är det bästa träslaget att börja med, det är mjukt och följsamt. Efter hand kan man utöka med en böjd kniv, en såg och en yxa, det är alltid roligt att hugga fram sina egna trästycken.
Boken har vunnit en viss uppskattning, Henrik Francke har pratat täljhantverk i tv:s ”Gokväll” och kollegan Hannes har täljt live hos Tilde de Paula i Tv4. Den har dessutom omskrivits i diverse magasin.
– Jag hoppas kunna inspirera folk att göra något nytt. Ordet hobby låter lite fånigt, men jag tror det är viktigt att ha en. Att få göra något på riktigt.
Hur är det nu, har du slutat knappa på mobilen?
– Nej, faktiskt inte. Jag sitter med den i handen ibland. Men jag är i alla fall medveten om att jag gör det.
Nutiden går aldrig att fly från, bara förhålla sig till. Och någon bakåtsträvare anser han sig inte vara:
– Datorprogrammering kan vara lika givande som att tälja, jag lägger ingen värdering i det. Jag jobbar mycket på distans och dessutom finns ett instagramkonto kopplat till boken så vi har följare i Nya Zeeland och överallt. Som sagt, det går inte att fly, men det går att försöka landa.